Blogg: "Bella lämnar över i rätt tid" - Stürmerfoul

Blogg: ”Bella lämnar över i rätt tid”

Först och främst.
Bella Gulldén.
Vilket klokt beslut att ta – att lämna landslaget i just detta skede.

När de flesta av oss instinktivt kanske tänker ”Nej nej nej, det är för tidigt” – så kanske vi har rätt rent sportsligt.
Men det här är Bellas beslut och det är baserat på viktigare parametrar. En nystartad familj med allt vad det innebär ska kombineras med av ett par få sista proffsår. 30-årsstrecket är passerat och efter 15 mästerskap kanske inte glöden finns där på samma sätt inför stundande OS-kval och VM.
Hon lämnar över bollen till sina medspelare i ett väldigt intressant skede.

Det blir nu en personifiering av begreppet generationsväxling.
Nu kanske är den perfekta tiden för det?
Detta EM ter sig därför ännu mer som ett enda stort genrep inför vad som komma skall.
Ingen ska jämföras med geniet och superatleten Gulldén. Men det finns spelare där bakom som nu måste – och vill – växla upp. Jag är övertygad om att de kommer att göra så.
Varför skulle inte Melissa Petrén kunna bli bra nog för att vara med och göra Sverige till den där topp fyra-nationen det snackas om?
Emma Lindqvist, som hyllats till skyarna, är ju mer mittnia än högernia. Släpp in henne centralt med två mästerskap i ryggen så ska ni få se på fan. Dessutom blir väl hon Danmarksproffs om 3… 2… 1…

Mittniorna ska ju göra sina medspelare bra.
Linn Blohm är redan en av världens bästa mittsexor.
På högernio är Nona Dano vansinnigt intressant, men bara i sin linda karriärsmässigt.
Kristin Thorleifsdottir och Mikaela Mässing på vänsternio. Snacka om enastående skyttekraft.
Pratar vi utvecklingspotential är det onekligen högt i tak. Att alla inte tror på det är en annan sak. Grina loss på twitter eller Facebook då, eller starta ett eget Handbollsmagasin och gnäll om det där.

På tal om Kristin – och möjligheterna att kunna bli bäst.
När hon tog steget från kolbit i Skånela för att sedan bli en diamant i Höör var första frågan till tränare Ola Månsson: ”Vart ligger gymmet?”.
Sedan flyttade hon till Skåne, tog ett halvtidsjobb på den lokala ICA-butiken och gjorde jobbet så gott hon kunde utifrån förutsättningarna.

Just sådant är det som imponerar mest på mig. De får en låg halvtidslön som handbollsspelare, i en liga där motståndet sju gånger av tio är chanslöst med ojämna matcher som följd, och drivs av en vilja att nå just dit Kristin kommit idag.
Det är inte så att tjejerna kan spela playstation i åtta timmar om dagen och köpa mjukisbrallor för 1500 spänn och få det serverat.

De här tjejerna pluggar eller jobbar deltid, ibland heltid. De får varken tillräckligt med individuell träning, individuella kostråd, mental vägledning eller ekonomiska medel för att kunna bli så bra de kan bli.

Ingen satsar på dem. Det finns inte en tillräckligt stark uttalad central satsning på dem.

Där har ni en stor skillnad mellan Sverige och många andra länder. Som Norge, Danmark, Frankrike och Ryssland.

Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Universitet var nyligen inbjuden till ett seminarium på Malmö idrottsakademi, där för övrigt den tidigare demoncoachen Niklas Harris är verksamhetschef.
Norberg konstaterade:
– Det har blivit en global kapprustning vilket lett till ökade kostnader för att vinna medaljer. Sverige har inte haft samma möjligheter som andra länder att göra en satsning i de sammanhangen.

Frågan om det ens finns en svensk statlig idrottspolitik togs upp. Det enkla svaret på frågan får nog sägas vara nej.
– Om det bara fanns ett sätt att nå elitresultat så skulle allt handla om pengar, då skulle vi inte vinna någonting. Som tur är finns det finns många faktorer som påverkar.
– Däremot finns det en svensk idrottsmodell. En modell som går ut på att barn kan testa många olika idrotter.

I Sverige lever elitidrotten i skuggan av barn- och elitidrotten.
– Dels har det varit så historiskt, men det blir också tydligt när man ser hur det politiska systemet är uppbyggt sedan OS i Stockholm 1912. Från politisk sida tillåter man att pengar går till elitverksamhet, men det finns två förklaringar till att politiken inte utvecklats.
– För det första: välfärdssystemet bygger inte på att någon ska vara bättre än någon annan. Politiker har svårt att förklara att vi SKA vara bättre än Norge. Vi har ju folkhälsan i första rummet.
– Sedan är det ett svårt beslut att peka på vad man tycker är viktigt. Det förtar möjligheten att agera politiskt. RF har samma problematik i sig. Tittar man på deras stämmor pratar man inte om elitidrott.
Är Sverige ett U-land i dessa sammanhang?
– Som forskare skulle jag kunna säga att det går fullständigt utför. Vi är mycket sämre än Norge. Men det går också att säga att vi är bra. Jämför man med befolkningsmängd så ligger vi långt framme. Det är alltid svårt att ge statistik rättvisa.

Sverige har således en breddidrottsprofil på gott och ont.
Föreningar arbetar i grunden ideellt och när folk tar steget till att verkligen satsa på sin idrott har vi inte samma system som andra länder. Det avsätts visserligen pengar till riksidrottsgymnasierna, men sedan är det upp till idrotterna själva att utvecklas.

Den statliga politiken har inget mål att nå internationella framgångar.

Riksidrottsförbundets idrottschef, Peter Mattsson, beskrev Norbergs utläggning:
– En klockren problematisering som jag ställer mig bakom. Problematiken är att när ni vi ska utveckla toppen så finns det väldigt lite pengar jämfört med andra länder, vilket beror på kapprustningen de senaste 20-40 åren. Det har gjorts till priset av idrottens självständighet. Statliga investeringar ska ge avkastning i form av medaljer – och det resonemanget har vi inte haft i Sverige.

***

Inte prenumerant på magasinet ännu?

Bli det HÄR!

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.