Blogg: Jämställdhet, alibimästerskap och framtid - Stürmerfoul

Blogg: Jämställdhet, alibimästerskap och framtid

Rätt tidigt det här året, när allt började bli värdelöst och livsfarligt, blev väldigt mycket runt 2020 en enda parantes. Ingenting har varit ”väldigt viktigt” eller ”väldigt roligt”.

På sin höjd semiviktigt och semiroligt. Ett utvecklingsår. 

Ett år utan publik på läktarna är inte är år med riktig sport. 

Bara vilsna matcher i periferin. 

Alibiarrangemang för att hålla hjulen snurrande. 

Konstgjord andning.

Allsvenskan i fotboll har varit som en plasttulpan i förgrunden när rosenbusken torkat ut och dött.

Handbollsligan och SHE har varit smörgåsar och snabbnudlar från Lidl istället för en trerätters på Stadshotellet.

En uppblåsbar docka istället för.. ja, ni fattar.

Livet har varit, och är, en enda nedräkning till hur vi hade det förr. Någonting vi var dåraktiga nog att ta för givet. 

Så när det här laget gick in i ett EM, som kanske inte borde spelats, och med pajasar vid rodret – med ny förbundskapten, många nya spelare och en storstjärna i Gulldén under någon form av utfasningsprocess kändes det bara löjligt att ha för högt ställda krav. Skit samma motståndet.

Det kommer två mästerskap till inom loppet av ett år. Nu är tiden att smörja motorn, trampa upp nya stigar och bygga långsiktigt.

Mästerskap burkar normalt sett vara de kortsiktiga målens moder. Allt för medaljerna.

Men inte detta. Inte detta Semi-mästerskap som mest ska dammas av.

Att Sverige med de här förutsättningarna var små marginaler från att slå värdnationen och haka på i kampen om en semifinal måste ses som någonting oerhört positivt.

Vi fick se spelare som vågade och förlorade. Spelare som i de flesta fall har en fantastiskt spännande utvecklingspotential i sig.

Och som ni säkert vet. Antingen vinner man – eller så lär man sig någonting.

Jag har själv följt Emma Rasks karriär sedan hon var 16 år – att se henne gå från nödlösning till att leverera så att Claes Hellgren började joddla av förtjusning var häftigt att se.

Jessica Rydes har jag följt sedan hon grät som petad målvakt i LUGI efter en förlorad final mot Sävehof i förlängning. Nu är hon på väg att bli den där världsmålvakten som Sverige längtat efter.

Emma Lindqvist – som ni kan läsa mer om här – har jag följt nära i flera år och sett henne gå från en blyg viol i OV Helsingborg till att visa bottenlöst mod på en ovan position, som Sveriges troliga nästa exportvara.

Mathilda Lundström är en annan spelare som gått den långa vägen i SHE, lite i skymundan, men som verkligen växt med uppgiften.

Nina Danos och Kristin Thorleifsdottirs potential är oerhörd.

Melissa Petrén har det i sig – något mer år på hög nivå och mer lärdom av detta EM så…

Ja, ni hör.

Att stänga in det här gänget i en bubbla, få någon form av social närhet som Bengan hade varit stolt över, kan bli oerhört nyttig i framtiden.

Så sitt och svär över straffmissarna om ni vill. Hitta syndabockar om ni behöver.

Det finns anledninga att se positivt på framtiden. Väldigt positivt.

***

Debatten om domare kommer förstås alltid upp i sådana här sammanhang.

Det har varit ett oerhört fokus på domarna just den här turneringen och jag kan bara beklaga och svära i det tysta att EHF valt att inte ta damhandbollen på allvar.

EHF spelar ett politiskt spel där spelarna, ja sporten och alla i dess följe, är de stora förlorarna.

Med sitt beslut att kvotera in enbart kvinnliga domare blir effekten att mästerskapets sportsliga kvalitet ställs i andra ledet. De bästa domarna fick stanna hemma.

Det är direkt respektlöst.

Inte förvånande.

Bara respektlöst.

Inte bara mot alla deltagare, inklusive de uttagna domarna som simmar på för djupa vatten, i detta EM. Utan även mot idrotten i stort.

Idrotten står på flera avgörande värdegrundsben. Jämställdhet – och jämlikhet, icke att förväxla, är två av dem.

Är inkvotering av damer i ett mästerskap förenligt med jämställdhet?

Mitt svar är nej. 

Jämlikheten är så eftersatt, inte minst i många andra Europeiska länder, att det borde finnas tusentals projekt att VERKLIGEN jobba med från grunden. Att tro att man vinner poäng hos sponsorerna (om det nu är det det handlar om) genom att putsa till toppen känns för mig bara som en ett spel för gallerierna.

Allt fler sponsorer kliver numera in i idrotten med tydliga krav.

”Vi kräver att ni är en jämlik förening och kan visa upp det i praktiken”. Det är den vägen jag tror vi måste ta för att få en mer jämställd idrott – och i förlängning ett mer jämställt samhället.

Riksidrottsförbundet jobbar just nu med ett jämställdhetsmål som har målstolpe 2025.

”Det övergripande målet för idrottens jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma idrotten och sitt deltagande i idrottsrörelsen” står det skrivet. Men det finns anledning tt ifrågasätta som Riksidrottsförbundet kommer att uppnå sina mål.

Det kommer bara ske i praktiken om företagen, finansiärerna, ställer krav på föreningar och förbund – som EHF – och ser igenom sådana här bluffar.

Därför är det, ur ett jämställdhetsperspektiv, beklagligt att många av sponsorerna i Handbollsligan aktivt säger nej tack till SHE.

Det är enkelt att motivera för byråerna som bara tittar på siffrorna i ett excellark.

Tänk om de kunde höja blicken en aning. Tänka lite snabbare.

Kanske finns det utvecklingspotential i dem också?

***

Just det.

Prenumerera på vårat magasin. Nästa nummer utkommer i januari. Det blir fokus på hjärnskador, hur man maximerar sin sömn och så har vi Zuta vs Emma Adebo och lite annat.

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.