Blogg: "När man inte mäter någonting – då gissar man" - Stürmerfoul

Blogg: ”När man inte mäter någonting – då gissar man”

För några månader sedan arrangerade Svensk Elithandboll en föreläsning där representanter från elitföreningarna var med. Inbjuden där var docent Leif Sockander, expert på hjärnskakningar.

Leif är i handbollskretsar mest känd som kiropraktor i RIK sedan 36 år tillbaka, men är även en del av Kungälvs organisation. I Kungälv driver han även European Brain Center. Efter den där föreläsningen fick jag från en förenings företrädare ett tips om denne Sockander.

Han hade en annan syn på hur hjärnskakningar ska hanteras och behandlade flera av landets främsta handbollsspelare, och hockeyspelare för den delen. Med rutin från elva olika landslag, Västra Frölunda Indians och snart fyra årtionden i olika elitföreningar är Sockander ett respekterat namn.

Hur han bedriver sin verksamhet på European Brain Center, vilka resultat som nås och på vilket sätt skriver vi detaljerat om i vårat nionde nummer som landar hos prenumeranterna inom någon dag.

En av sakerna som togs upp var ansvarsfrågan när en spelare drabbas av hjärnskakning. Såväl när skadan sker, såväl efter den.

Det finns ett inarbetat arbetsprotokoll för hur den frågan ska hanteras och mycket förenklat kan man säga att när spelaren ifråga följt hjärntrappans alla steg och är symtomfri – så får de grönt ljus att köra på igen. Oftast går det bra.

Problemet med det, menar Sockander, är att spelarna inte är kapabla att göra den bedömningen själva. Att de känner sig redo, inte sällan stressade av situationen i sig, betyder inte att kroppen är redo rent fysiskt. Det går nämligen inte att ”känna efter” hur nervsystemet i hjärnan och dess miljarder funktioner mår. Med muskelskador eller annat är det enklare att mäta klart samt funktion innan och efter en skada. Nervsystemet är dock mer komplext.

När man inte mäter någonting – då gissar man. Utifrån den devisen börjar elitföreningar i alla idrotter att gör fystester och mäta spelarnas utveckling. Och eftersom ytterst få idrottare gör tester och mätningar i spåren av en hjärnskakning (jag visste inte ens att det gick, visste ni?) så gissas det förmodligen en hel del om när spelare med hjärnskakningar är redo att spela igen. En riskabel lek, där det tyvärr finns gott om exempel på spelare som fått bakslag eller rentav en andra hjärnskakning direkt efter den första.

Hur som helst. Ansvaret, menar Sockander, läggs idag helt och hållet på individen. När det borde ligga på arbetsgivaren.

Frågan togs upp nu i dagarna när Linus Persson åkte på en hemsk smäll direkt i matchen mot Slovenien.

Hade landslaget haft en läkare på plats i arenan som bevittnat det live kanske situationen hanterats annorlunda, men nu spelade Persson vidare eftersom han tyckte det kändes okej. Som ofta är fallet med hjärnskakningar kom symtomen senare, när adrenalinet lagt sig. I detta fall efter första halvlek.

Beslutet att spela vidare efter smällen var Perssons. Men med en sådan smäll (jag tror knappast jag var ensam om att misstänka hjärnskakning en tiondel efter ärkedunsen i golvet) – var det verkligen Perssons beslut att ta?

Nej, enligt Sockander.

Och landslagsläkaren Daniel Jerrhag, som i aktuell match olyckligt nog satt isolerad på sitt hotellrum, är inne på samma linje.

”Med facit i hand är det så att han skulle ha plockats av banan direkt, men man ska också vara medveten om att de som sitter på bänken inte har tillgång till repriser och vinklar som i tv-studion. Jag vill även poängtera att det inte är säkert att jag hade gjort en annan bedömning” sa han till TT.

Jerrhag har naturligtvis en poäng åt båda hållen. Det är VM. En av Linus Perssons viktigaste matcher i livet. Det ska mycket till om man ska plocka av en nyckelspelare i det läget. Tough call.

Men! Nu är skadan skedd.

Persson spelade vidare med sin hjärnskakning och vi får innerligen hoppas att han klarar sig utan allvarligare men. 80 procent av de som drabbas av hjärnskakning återgår till det normala måendet efter ett antal veckor.

Nästa etapp kring detta för Persson blir sannolikt att hantera hjärntrappan, ha koll på symtomen och inte starta för tidigt. Bonnförnuft? Ja, kanske, men det är inte alltid så självklart som man vill tro.

I #9 av Stürmerfoul har vi pratat med två spelare som trodde att deras respektive karriär var över efter sina hjärnskakningar. Sviterna blev hemskare än de hade kunnat ana.

HK Malmös Mattias Kvick fick hjärnskakning på en träning, körde vidare träningen ut (det fins starka likheter med Linus Persson-fallet här), och drabbades därefter av svåra besvär. Han drabbades av svåra smärtor, tvingades avsluta sina studier, har inte kunnat vara den pappa han önskat fult ut till sitt första barn – och har fortfarande (!) inte kunnat spela handboll igen.

Karlskronas Hayder Al-Khafadji gjorde misstaget att dra igång för tidigt efter en hjärnskakning, drabbades av en andra direkt därpå – och höll på att få betala ett dyrt pris. Han kände sig stressad för att ta tillbaka sin plats i laget, men blev så dålig efter sin andra hjärnskakning att…, ja, ni får läsa i magasinet själva.

Efter att ha intervjuat dem båda inser jag att det är stor risk att fler spelare i handbollens värld riskerar att få allvarliga skador som påverkar resten av livet, inte bara en fimpad handbollskarriär, om de drar igång för tidigt.

Exemplen på spelare som börjar spela innan kroppen är redo är tyvärr väldigt många, menar Sockander – som i samma andetag mer eller mindre dömer ut idrottsklubbarnas tilltro till hjärntrappan fullständigt.

– Hjärntrappans koncept stöds inte av forskningen – längre. Den är baserad på en symtomskala som patienten bestämmer. Många använder sig av hjärntrappan för att ha någonting att luta sig mot som diagnos, men vi ser det som viktigare att få tillbaka funktionen och ta bort felet. Hittar man felet är man behandlingsbar, säger han.

Jag vill med detta vara tydlig med en sak. Om jag råkar ha åsikter i ämnet av egna erfarenheter är totalt irrelevant.

Det intressanta i sammanhanget är att Leif Sockander öppnar en dörr gällande hantering av hjärnskakningar som väldigt få öppnat. Hans arbetsmetoder lockar till sig elitidrottare från hela Europa. Han gör någonting väldigt annorlunda och nu har handbollsklubbarna fått upp ögonen för det. Såväl Mattias och Hayder har för övrigt fått behandling på den där kliniken i Kungälv.

I Redbergslid är Sockanders ord lag. Samtidigt. I andra föreningar skulle han bli utskrattad. Utkastad rentav.

Magnus Wislander, som arbetat med Sockander sedan 1980-talet, säger det talande:

– I RIK har vi haft en lagläkare som genom alla år trott på Sockanders teorier och framförallt sett hans resultat. I den klubben är allt Sockander pratar om en självklarhet. Men skulle jag gå till en vanlig läkare och presentera det Sockander arbetar med skulle man få på flabben. De skulle säga att allt var rent skitsnack. 

Vill ni få ny input i ämnet rekommenderar jag hur som helst nummer #9 av Stürmerfoul.

Det går att förbeställa här:

Och vill ni bli prenumerant så går det naturligtvis utmärkt.

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.