Den svenska romantiska modellen = en bluff - Stürmerfoul

Den svenska romantiska modellen = en bluff

En resa genom det svenska utbildningssystemet ger en bild av vad vi vill skapa, krävande och ambitiöst skulle jag vilja kalla det. Viljan att driva igenom en modell som på lång sikt ska skapa bredd, en bredd som ska vara vår styrka och generera kvalité. Jag tror det är rätt väg för svensk handboll, vi behöver klara av att få med så många spelare så länge det bara går. Det ställer utifrån angiven modell en kravbild på svenska tränare som är krävande och komplex. Jag har efter många års erfarenhet i hallarna försökt granska hur väl utbildningen för våra framtida ledare rimmar med produkten vi ser att den bringar. 

Många har svårt att skilja på vad utbildningarna vill skapa och hur det praktiskt ska se ut över tid, det har direkta konsekvenser på främst bredden som är oerhört svår att uppnå då kompetensen att gå från ord till handling ofta saknas.

Jag hör i korridorerna hur det inte kan vara allt att läsa pärmar och hur det nästan ska vara lite ”häftigt” att vara självlärd utifrån att utbildning och dess värde skämtsamt förkastas, det är ur ett internationellt perspektiv nästan lite genant. Det speglar en stor del av Sverige och den totala avsaknaden av ödmjukhet jag finner i så många ledare. Alla har en vald sanning och alla vet verkligen bäst samtidigt som sanningarna aldrig prövas i ett forum längre bort än den egna näsan. Förmågan att lyssna och vara öppen för idéer som inte överensstämmer med ens egna valda sanning, den väger tungt för mig.

Alla internationella utbyten jag sprungit på har en öppenhet och nyfikenhet som du sällan springer på här hemma, det i en tränarkår som på över snart 20 år fått fram två mästerskapsmedaljer på seniornivå. Det som slår mig varje gång jag möter tränare utanför de svenska gränserna är deras vilja att lära, deras förmåga att ta in information och värdera den utifrån en egen modell. Vi har mycket kvar att lära. 

Jag har en god vän som håller till nära Lino Cervar i Kroatien. De har ett sommarställe där de vid några tillfällen sprungit på varandra. Att få en stund över med den berömde kroatiske tränaren var inte helt lätt trots otaliga försök. 

Men så en dag, vid en punkt kom tillfället när Lino ändå hade en stund över. Min vän förberedde en drös frågor och inväntade ivrigt tillfället då han till slut skulle få svar på sina frågor. Väl förbi kaffet och kakan kom den första frågan och det var den sista min vän fick ställa denna eftermiddag. Det hela slutade med ett korsförhör av Lino gällande allt i svensk handboll. Historien avslöjar en del av tankesättet utanför våra gränser, om hur det hela tiden finns en ambition att söka information, att ligga steget före. 

Det finns en stark koppling till hur jag tycker vår modell har utvecklats, det är valda sanningar och oförmåga att titta visionärt efter vad som förmodat kan komma att hända med utvecklingen. Samma gäller exempelvis islänningar och spanjorer som korsat ens väg på internationella utbildningar, ödmjukheten, nyfikenheten trots förhållandevis stora framgångar. Där finns något som jag tror vi skulle ha stor nytta av, men jag har aldrig påstått att prestigelöshet och ödmjukhet är enkelt att efterleva mer än med tomma ord.

Grundutbildningen i exempelvis den kroatiska modellen ställer krav på ledarna som går över betydligt längre tid än ett par dagar som vår svenska. Den ställer frågor som provocerar handbollshjärnan att hitta en egen väg som ska gynna utvecklingen för kroatisk handboll. Det bedrivs dessutom mentorskap under ett par års tid för nyutbildade ledare för att säkerställa att kompetensen tillgodoses över tid. Vilken svensk klubb har tid och ekonomi att investera i sina ungdomsledare på allra yngsta nivå? 

Jag frågade nyfiket en kroatisk kollega från Zagreb – så många lag, hur löser ni det gällande spelare och ledare? Allt handlar om att få fram spelare till det kroatiska landslaget, det är så du mäts som tränare. Tänk er det tänket på hemmaplan där klubbarna helt plötsligt skulle jobba för att stärka svensk handboll utifrån ett starkt landslag, ja det är ju vad utbildningen i SHF:s regi syftar till. Glöm det! Prestigen är för stor och kunskapen för liten för att det ska hända. För några veckor sedan besökte jag topphandbollssymposiet i Göteborg där landets alla meriterade tränare samlats. På tal om blygsamma svenska ledare. Med självaste Juan Carlos Pastor (Pick Szegeds tränare) i stan så satt en mängd tränare med sina mobiltelefoner i högsta hugg för att uppdatera Twitter eller kolla andra sociala medier medan han höll sitt praktiska pass i Valhalla. Det finns uppenbarligen inte tid att lyssna när man vet bäst. Jösses!

När jag kollade på Norden Cup i Göteborg så sent som i december, alla dessa matcher med stenhård coaching i ung ålder där spelare inte är i närheten av att få kliva på banan. Hade det varit enstaka fall hade jag kunnat ha förståelse utifrån att jag har för dålig kunskap om coaching i de lag jag sett, men det är för många som för ofta utan att tvivla en endaste liten sekund lämnar spelare åt ett öde som bara kan sluta med att inspirationen att komma till nästa träning är bortblåst, förmodligen för evigt. Det går inte helt hand i hand med den romantiska bilden av det den svenska modellen vill bygga, där alla är med, där resultaten ska bort, där framgång över tid är det enda som räknas

Det skitsnacket… Vem försöker vi att lura? Cup efter cup, match efter match, ledare efter ledare. Alla pratar om det prestigelösa vackra som det svenska. Det är provocerande. 

De svenska klubblag på ungdomsnivå som firar framgångar är de som haft turen att få en före detta spelare som sadlat om för att tösen nu ska göra karriär. Det ligger i den ideela svenska modellens natur att föräldrar i väldigt hög grad ska träna så högst upp det går. Den modellen har, i takt med att kraven från föräldrar och spelare ställer högre krav, utmanats. Det blir svårt att tillfredsställa sina egna barn samtidigt som svensk handboll kräver en långsiktig utbildning. Lösningen på detta problem har varit att ta bort resultaten i detta mellanmjölksland. Hade inte problemet varit ur världen om vi klarat av att tävla (vilket jag tycker man alltid ska få göra) men med en coaching som riktar sig mot att få så många spelare som möjligt att spela så länge som möjligt? 

Istället ser vi en tränarkår som så vackert pratar om hur viktigt det är med det långsiktiga tänket men hemma på sin kammare så finns det inget som är viktigare än nästa guldmedalj. 

Jag har i tidigare krönika (”Var är är visionen?”, finns att läsa på sturmerfoul.se) touchat kring det handbollsmässiga och hur jag ser de negativa delarna med offensiva modeller i tidig ålder, hur det skapar en utslagning som är betydligt större än en mix mellan försvarsspelen. En ny synvinkel kring den artikeln säger att den franska modellen som också provat offensivare försvarsspel i yngre åldrar utvärderat att de större spelarna helt plötsligt blev många färre, något som föranledde att de ändrade systemet till att variera försvarsmodeller.

Hård coaching för att tillfredsställa egot samtidigt som metodiken från SHF (enligt min mening) är riktad åt helt fel håll har skapat en utslagning som exempelvis Frankrike har råd med. 

Har vi råd med det i svensk handboll? 

Inte om vi vill bygga över tid med kvalité. Inte en chans. Det är ett självmål i en redan ihålig modell.

Det jag skulle vilja ha är en ledarutbildning som går över längre tid, som skapar en betydligt större förståelse för vad vi i svensk handboll vill skapa. Ledarna behöver mycket mer hjälp under längre tid. Det ska övervakas och det ska granskas hårdare så att vi kan säkerställa att modellen som vi har skapats utförs och efterlevs. Just nu är det bara en vacker fabel som det tittas på ett öga med. Det roar mig oerhört.

Att det ska tävlas ska för mig vara en självklarhet. Det är bra att tävla. Problemet ligger i vad ledare och föräldrar gör det till, utifrån hur viktigt det är att matcha starkaste spelare mot svagaste och så vidare. Jag vet att ni känner igen er, kanske ser ni förbi det i stunden men ta gärna ett steg tillbaka och se till spelarnas utveckling och hur det i långa loppet ska gynna individen och dess utveckling. Ni tränare är ansvariga för vad som skapas. Ni väljer att tända eller släcka någons ljus, låt det vara för rätt anledningar. 

Ingen vet, jag vet inte, ni vet inte, vem som tar sig hela vägen. Detta är bevisat så många gånger om gällande spelare som gör sena karriärer. Det är också bevisat genom siffrorna som visar mängden landslagsspelare i U-landslagen som slutat spela innan de ens nått seniornivå, det är skrämmande. För jag ser spelarna som kommer hela vägen upp, hur det saknas kompetenser för att klara det hela vägen till en internationell karriär. Där har någon bestämt att ett slutmål är USM och på vägen tappat halva laget som inte var tillräckligt bra i 13 års ålder. Det är hur verkligheten ser ut i många svenska klubblag på ungdomsnivå. 

Klubblagen borde värdera utbildning och kompetens bland ledare i de yngre åldrarna på ett högre sätt, den borde vara grunden för varje klubbs välmående. Mentorer och uppföljning kring värderingarna ATT få med så många som möjligt medan utbildningen pågår, den är av yttersta värde. Att det finns en ådra hos oss som drar mot att håna kompetensen och avvisa den som icke betydelsefull, det är en farofylld väg att vandra. Där andra länder kan anställa ledare i yngre ålder eller får stöttning för att klara av att driva ett ungdomslag, dit kommer aldrig en svensk modell nå.

Det vi då behöver säkerställa är att ledarna vi utbildar har betydligt större förståelse för vad vi vill uppnå, det bedömer jag som det allra största problemet. Det och den totala avsaknaden av ödmjukhet inför andras kunskap och den totala prestigen mot allt. Bristen på insikt är uppenbar.

Klicka på länken nedan för att läsa de första 40 – av 120 – sidorna av senaste numret av Stürmerfoul som utkom 2 mars.

Stürmerfoul #4_PDF_low (SMAKPROV)

Nästa nummer utkommer första veckan i maj.

Prenumeration: https://sturmerfoul.se/prenumeration/

Köp av tidigare nummer: https://sturmerfoul.se/butiken/


Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.