Efterlysning: Handbollsspelare sökes till medelhavsö - Stürmerfoul

Efterlysning: Handbollsspelare sökes till medelhavsö

Sökes: Handbollsspelare av alla sorter.
Finnes: Exotisk medelhavsö, jobb och boende.

Malta är ingen framstående handbollsnation och kommer så aldrig att bli.

Men det betyder ju inte att man inte kan spela handboll ändå.

På ön belägen mellan Italien och Nordafrika borde det cirka 600 000 människor. En tredjedel av dem är arbetskraft från övriga Europa. Främst är det IT-företag och spelbolag som etablerat sig på den klippiga ön.

En av svenskarna som hittat sin plats där är Marcus Cordes, tidigare elitspelare i Sverige, men mer om honom senare.

Vårat huvudfokus ligger på Maltas just nu dominerande klubb på herrsidan, snabbast växande på ungdomssidan och friskast satsandes på damsidan. Phoenix Sports Club.

Klubbens ordförande, grundare och eldsjäl är Orlando Bonnici. Liksom alla andra malteser pratar han bra engelska och likt de andra i sin generation födda på 70- och 80-talet även italienska (tidigare fanns det mest Italiensk TV på ön, sedan kom kabel-TV:n under 90-talet…).

Maltesiskan förresten, det låter som en blandning av arabiska, italienska, nordnorska och sjörövarspråk. Den är med andra ord helt omöjligt att förstå sig på och för de flesta inflyttade att lära sig. Å andra sidan är det sällan nödvändigt.

– Jag har alltid varit sportintresserad och har utövat flera sporter, fotboll, baseboll och framför allt basket. Jag var en medelmåtta i det mesta och ganska liten. 1,75 var inte så mycket i basket, även om jag var en playmaker.

– Som 17-åring blev jag tipsad om att ett gäng skulle starta upp en ny sport. Handboll. Jag visste ingenting om sporten, men valde att prova. Vi var 10-12 killar som alla inte räckte till i uttagningen till en av de bästa basketklubbarna på ön och hade liksom inget att förlora. Första träningen tränade vi med volleyboll-bollar! Vi visste i praktiken ingenting om sporten och fick en tränare som visste ännu mindre. 

Detta var 1996 ska man komma ihåg. Det var inte så att Orlando och hans basketkompisar kunde gå hem och studera youtube-klipp på sporten. Internet var nytt i Sverige på den tiden och på den klippiga medelhavsön visste ännu färre vad internet var.

– Någon beställde en videokassett från OS i Barcelona från 1992 som vi började titta på. Jugoslavien, Tyskland och Sverige hade bra lag. Jag kommer ihåg killen med långt hår, Staffan Olsson, och Jackson Richardson i Frankrike.

Den unga gruppen skapade ett eget lag. Bokstavligen talat från noll.

– Det hade varit enkelt att ge upp, men för mig personligen var handbollen väldigt spännande. Det sa klick mellan mig och sporten med en gång. 

Varför?

– Det är en tuff sport med det fysiska som inte finns inom basket.

Det inhemska laget började växa. Orlando predikade om sin nyfunna passion för vattenpololagen på ön – och spelarna där hakade på till rätt stor omfattning. Under vinterhalvåret, om man nu kan kalla det så på Malta, behövde spelarna i vattenpololagen någonting annat att pyssla med. Sporten började att växa.

– Vattenpolospelarna orkade inte springa så länge, men hade av naturliga skäl bra styrka och vissa kunde även kasta rätt bra, även om det inte handlade om någon utpräglad handbollsteknik. Hur som helst, det skapade ett större och bredare intresse för handbollen som sport och plötsligt började det att bildas fler lag.

I slutet av 1990-talet fanns det sex-sju föreningar på Malta. Två av dem slogs ihop och några nya har inte tillkommit. Således finns det fem klubbar och en liga. Men flera av klubbarna har två lag, så det blir en hyfsad serie av det ändå.

Marcus Cordes, som spelat en del i den maltesiska ligan och följer den rätt nära, ger den ett oväntat högt kvalitetsbetyg.

– Det kanske inte finns så många klubbar och lag just nu, men kvalitén har höjts avsevärt de senaste åren. Jag skulle säga att de bästa lagen på ön håller hyfsad svensk division två-klass. Och det finns en hel del enskilda spelare som skulle klara sig bra även i division ett.

Aerial View on Saint Julien and Spinola Bay at Dawn, Malta

I början av 2000-talet fick spelindustrin sin stora boom. På kort tid öppnade ett flertal stora företag upp på Malta och plötsligt började väldigt många människor från Skandinavien och senare även övriga europeiska länder att flytta till ön. 

– Till en början hade vi en hel del tyskar och fransoser i lagen men det har blivit en större andel maltesiska spelare med åren. Dock var det inte så manga skandinavier som man skulle kunna tro som var sugna på handboll då. Vi hade en dansk coach, Michael Christiansen, som organiserade oss i två år och det betydde mycket, säger Orlando som då spelade i en annan klubb. 

– De två åren betydde mycket för oss. Klubbarna började importera mer och mer danskar. Idag har vi fyra danskar i laget.

Efter att ha spelat i olika klubbar startade Orlando Phoenix Handball inför säsongen 2009/2010.

– Jag hade spelat för en del olika klubbar och vunnit det interna mästerskapet. Men jag och en tidigare lagkamrat valde att starta någonting nytt med hjälp av sju gamla utdömda spelare. Det var därför vi valde namnet Phoenix. Som fågeln Fenix reste vi oss upp ur askan. De tre första åren var utmanande, men sedan lossnade det.

– Inledningsvis var vi sämst. Ett gäng motionärer som spelade för att det var kul. Sedan blev det bättre för varje år. Vi var flera gånger nära att bli bäst på ön och tog flera andraplatser. Men framför allt fick vi flera danska spelare som såg till att kvalitén på träningarna höjdes. De hade spelat i danska division tre.

Orlando bestämde sig tidigt för att Phoenix Handball inte bara skulle bli ett lag – utan en förening.

– Nyckeln till det är att starta en ungdomssektion. Så vi startade en akademi med kapabla tränare.

Hur har den biten utvecklats fram till idag?

– Vi får in allt fler spelare och gruppen med barn under tio år är nu uppe i knappt 70 deltagare. Sedan har vi kullar i de flesta åldersklasser upp till 16 år. Just det glädjer mig mest av allt för nu har vi startat en egen återväxt av handbollsspelare. Naturligtvis blir det utmanande att få dem att fortsätta med handbollen när de kommer upp i tonåren, men jag har väldigt goda förhoppningar. Vi samarbetar med skolor där vi har träningar efter deras sista lektioner på dagarna.

Orlando visar stolt upp bilder från skolan. Två gånger i veckan hålls träningar för barnen som lär sig grunderna. Golv-vägg-tak-kast, grunderna i stegisättningar och hur man hjälper varandra i försvarsarbetet. 

Att starta upp en förening på Malta skiljer sig dock markant åt jämfört med i Sverige. Där finns inga kommunala eller nationella bidrag, inga LOK-stöd, ingenting. Allt finansieras genom medlemsavgifter och med hjälp av externa sponsorer. 210 euro kostar ett medlemsskap för ett år.

– Jag försöker att ta mycket lärdom från hur föreningar fungerar i andra länder. Pyramidstrukturen känns självklar att bygga vidare på.

Och ja, Phoenix Handball har ett spelbolag i ryggen. Men på Malta finns inte samma syn på dessa företag som i Sverige, inte minst sedan efter licenseringen inför 2019 och den intensiva marknadsföringtid som följde i samband med det. Spel- och IT-bolagen har genererat mängder med arbetstillfällen och en ekonomisk tillväxt som helt förändrat livssituationen för väldigt många människor i Malta. Troligtvis även för flera generationer i kommande, ty även om spelbolagen rent juridiskt nu kan bedriva sina verksamheter från det land de har sin licens i, så stannar de kvar på Malta.

Förklaringen ligger ofta i att de redan har byggt upp en struktur med företaget på Malta. Arbetskraften är placerad där. Att dra upp allt med rötterna och plantera om i Stockholm, Berlin, Köpenhamn eller något liknande vore kostsamt ekonomiskt. Det mesta talar för att Malta kommer att förbli en multinationell ö på 316 kvadratkilometer (huvudön är 27 kilometer lång från den nordligaste punkten till den sydligaste).

Snarare är det så att ännu fler människor från övriga Europa väntas flytta till Malta de närmsta åren. I spåren av Brexit, Storbritanniens urträde ur EU, har det inneburit att flera av spelbolagsjättarna placerar ännu mer folk på Malta. Nyligen klargjorde bet365, ett av världens största spelbolag, att de flyttar 1000 personer från London till Malta. Det byggs mer eller mindre en helt ny infrastruktur på ön som är anpassad för att ta emot arbetskraft från övriga Europa.

När jag tidigare under dagen tog en lunch på en välbesökt strandrestaurang, musslelgrytorna är att rekommendera förresten – gärna ihop med ett glas maltesiskt vitt vin, var multikulturen slående. Runt borden satt irländare, kroater, engelsmän, svenskar, fransoser och vad jag förmodar var estländare. De enda malteser där och då var personalen.

Nåväl.

Phoenix Sport Club har på några få år, den grundades 2009, växt sig stark. Det bättre av de två herrlagen leder ligan överlägset och har när Orlando Bonnici nu berättar om dem 41 raka segrar. Marcus, som tränar damlaget, kommer att sluta etta eller tvåa med sitt lag.

– Vi behöver konkurrens för att utvecklas. De övriga klubbarna är grundade från skolverksamheten, men de har svårt att locka ungdomar. Det oroar mig en del. Problemet med att aktivera ungdomar inom idrott är stort på ön. I en nyligen gjord undersökning, berättar Orlando, så är det bara knappt tio procent av ungdomarna i 16-årsålderna som fortfarande är aktiva på något sätt. På flicksidan är det värst. Bara fem procent av de maltesiska flickorna idrottar i den åldern. Vi är bland de sämsta i Europa med de siffrorna.

– Detta är ett av våra största problem. Det gör också att det är stor konkurrens om ungdomarna mellan de olika sporterna.

Vad gör ungdomarna istället?

– En del festar. Andra gör ingenting. Men man ska också tänka på att för ungdomar i 16-årsåldern så är det mer skarpt läge jämfört med för 16-åringar i många andra europeiska länder. På Malta har skolsystemet två stora viktiga examensarbeten som har stor betydelse för de fortsatta studiemöjligheterna. Ett när barnen är 15 år. Det andra när de är 17 år. Strukturen är sådan att de verkligen måste lyckas i de sammanhangen, annars har de ingen möjlighet att gå på college eller universitet. Till stor del är det tyvärr så att om man som 15-åring misslyckas i det första testet så är ens liv…

Orlando visslar kort och pekar ned i avgrunden. Man vill nog inte misslyckas med det där testet…

Marcus Cordes, damlagstränare i Phoenix, förklarar att det inte är någon överdrift och att det fokus som 15-17-åringar har på sina studier ”går ut” över idrotten.

– Ofta får jag höra ”Jag kan inte komma till träningen på grund av privatlektioner” eller för att de måste studera själva. Handbollen, och all sport i övrigt, tillåts inte ta samma plats i ungdomars liv helt enkelt. Pressen är enorm.

– Jämfört med i Sverige skulle jag vilja påstå att ungdomar i de övre tonåren är mer välutbildade på Malta. Att studera i den åldern anses helt enkelt vara viktigare här nere. I Sverige finns fler val senare i livet.

Orlando:

– Vi borde ha ett annat system på Malta. Barnen skyddas av sina föräldrar som bara styr dem mot studierna. Vilket är synd för jag är övertygad om att idrotten ger så mycket som de inte kan lära sig i skolan. Inte minst påverkar det den sociala kompetensen. Det borde inte vara ett val mellan idrott och studier. Ungdomar skulle må bäst av att kunna uppleva båda delar. För mig fungerade det mycket bättre att kombinera de båda liven och jag är glad att jag fick den chansen.

I september 2019 spelade Phoenix sina första matcher i EHF-cupen. 

Lotten föll på kroatiska Dubrava och i Zagreb föll Phoenix i första matchen med 22 bollar. Dagen efter i samma ort skiljde det 15 bollar. Två danskar, en serb, och i övrigt malteser utgjorde laget. Tillsammans fick de uppleva ett äventyr, men EHF-cupen var naturligtvis för svårt. 

Det var dock inte första gången ett maltesiskt lag deltagit i EHF-cupen. Phoenix huvudkonkurrent Aloysians försökte kvala in till EHF-cupen redan 2011, men föll mot två Engelska lag efter inledningssegern mot Dublin. 2017 var de sedan med i leken igen, men föll stort mot grekiska PAOK.

Även ett damlag ha provat lyckan. La Salle HC spelade 2018 en runda i Challenge Cup, men föll (med ett nästan helt maltesiskt lag) mot makedonska Pelister.

Hur som helst. Tillbaka till Phoenix mycklet korta Europacupäventyr.

Tanken var att delta i den lägre rankade turneringen Challenge Cup.

– Klubbens första mål var att vinna ligan och när det väl stod klart att vi skulle göra det så tog jag kontakt med EHF och anmälde vårat intresse. När de mailade tillbaka blev jag chockad. EHF förklarade att eftersom Malta tidigare haft med lag i EHF-cupen och tilldelats 0,5 nationella poäng så ville de att vi skulle spela i Champions League! Det fanns tydligen så många andra länder vars lag inte spelat i Europeiska klubbar, att vi låg först i kön till Champions League-kval.

Orlando garvar så hela lokalen, en restaurang i Portomaso Marina, skakar och smäller handflatan i bordet.

– EHF-cupen är tuff nog. Rhein Neckar Löwen spelar där i år, exempelvis. Men vi hade tittat på en del lag som vi kunde få möta i ett kval. Det fanns brittiska lag som vi hade haft en reell chans emot och vi hoppades på något sådant.

Till slut lyckades Orlando snacka sig bort från Champions League. EHF-cupen fick vara nog. För det fanns inte bara sportsliga utmaningar. Ekonomiskt var det en svår kamp.

– Lottningen var central. Vi kunde ha hamnat i Ukraina eller något sådant och det hade aldrig gått. Jag bevittnade hela lottningen från en shoppinggalleria på Sicilien där jag var och semestrade med min fru. Efter tre långa timmar (!) stod det klart att vi skulle möta det kroatiska laget, vilket då kändes okej. Även om det sportsligt var ett av de tuffaste lagen vi kunde få. Totalt sett skulle hela äventyret kosta klubben 30 000 euro, vilket kom att kräva extra insatser från sponsorer och från spelarna själva, men jag är glad att vi gjorde det.

Samtliga handbollsmatcher på Malta spelas i Universitetets sporthall som håller god kvalitet, men inte till en sådan grad att de maltesiska klubbarna får fortsätta att spela EHF-cupen där.

När får vi se en maltesisk klubb i Europacupen nästa gång?

– Inom de närmsta fem åren hoppas jag att vi har ett lag i Challenge Cup. 

Hur ser du på det maltesiska landslagets utveckling, eller brist på den?

Orlando suckar tungt innan han tar in luft igen.

– Vad ska man säga? Som maltes och som handbollspassionerad så anser jag av naturliga skäl att landslaget ska vara förbundets kronjuvel och stolthet. Men på Malta är det tvärtom. Förbundet ser landslaget som en jobbig biprodukt av ligan, någonting som inte tas på allvar. Det finns helt enkelt ingen seriositet kring landslagen. 

– Jag hoppas och tror att det kommer att bli ändring på det framöver i takt med att sporten växer sig starkare och att klubblagen blir bättre, men det är inte mitt problem att åtgärda just nu.

– Jag spelade tolv år själv i landslaget och vi tävlade i Challenge Trophy. Det brukade vara en höjdpunkt. Tyvärr gjorde EHF det till en tävling för färre länder och då fick vi inte vara med. Rumänien, Cypern, England, Kosovo och Finland är exempel på länder som får vara med. Vi var för övrigt bättre än England som handbollsland ett tag, fram tills OS 2012 när deras förbund kapprustade.

Så, vad händer med landslaget nu?

– Det existerar under sleepmode. Det blir någon enstaka inbjudningsturnering och vissa få kvalifikationsturneringar. Samtidigt förstår jag EHF. De vill växa och tjäna mer pengar, då kan man inte ha Malta, Andorra och Gibraltar och så vidare med i leken. Det är samma sak med damernas landslag, som jag för övrigt tränade i fyra år. Men man får varken pengar från förbundet eller hjälp med organisationen. Då tröttnar man rätt snabbt.

På Malta finns åtta herrlag fördelade på fem olika klubbar. Damerna är utspridda i fyra föreningar med lika många lag.

Borde det inte finnas ett intresse från föreningarna att hjälpas åt att skapa ett starkare förbund och skarpare landslag?

– Man kan tycka det. Men konkurrensen mellan klubbarna är väldigt stark. Lite för stark för att din tanke ska kunna genomföras i verkligheten. Det kanske låter märkligt, men så är det. Kvalitén kanske inte är så stark rent sportsligt, men stoltheten över framgångar blir inte mindre för det. Tvärtom..

– Jag var faktiskt ordförande för det Maltesiska Handbollsförbundet i sex månader, men det var så oseriöst allt runt omkring det att jag inte klarade av att fortsätta. Det gjorde mig otroligt förbannad hela den grejen.

Phoenix fortsätter hur som helst att utvecklas och Orlando har planer även för dem.

– Förhoppningsvis har vi även ett damlag i Challenge Cup inom några år. Laget har funnits i sju år nu. Men det är en tuffare kamp att driva ett damlag, inte minst när det är såpass få spelare. Där skulle vi verkligen behöva nytillskott. Känner du någon som vill prova?

Hur rekryterar du spelare?

– På Facebook i alla möjliga grupper i alla möjliga sammanhang i alla olika länder.

Vad lockar du med?

– Jag letar just nu efter män och kvinnor inför nästa säsong (20/21). Vi kan betala för resan hit, första månadens boende och sedan hjälper vi dem med både boende och jobb. Oftast är det inga problem alls. Det handlar om att man är redo att prova någonting nytt i livet helt enkelt. 

En som verkligen gjort den där livsomställningen är Marcus Cordes. Han rabblar mängder med fördelar med att bo på Malta jämfört med i Sverige. Två av dem är centrala ur ett rekryteringsperspektiv:

– Du får bättre betalt och vädret är bättre. 

– Marknaden skriker just nu efter skandinaviska människor. Det handlar om allt från kundtjänstmedarbetare, VD:ar, utvecklare, grafiska designers och så vidare.

Vad kan lönen vara för en 20-årig som hamnar i en kundtjänst, exempelvis? 

– Mellan 2000-2300 euro. Man får ut ungefär 1600 euro efter skatt. Som en start. Sedan finns det stora karriärmöjligheter att bygga vidare på. Gällande jobb och bostad kan jag personligen fixa både anställningsintervju och boende inom något enstaka dygn.

– Senast tog det mig ett dygn att fixa både jobb och boende till en person, tillägger Orlando.

Så om man hör av sig till er finns chansen till både jobb, boende och resa ner?

– Absolut. Alla som vill spela handboll och kan tänka sig ett liv på Malta kan höra av sig till oss, säger Marcus.

Cordes är en av de där människorna som kunde ha gått riktigt långt om det inte vore för en knäskada. En klyscha som i det här fallet är sann.

– Jag har spelat i både Elitserien och division fyra i Sverige. Phoenix tror jag skulle klara sig utmärkt som ett division två-lag i Sverige, säger Marcus.

Var det inte lite blahablaha för dig att gå från spel i högsta ligan med Malmö till Maltesisk handboll?

– Nej, tvärtom. I Sverige spelade jag spå en kant både i anfall och försvar. Här fick jag rollen som playmaker och trea i försvaret. Dels var det roligt för mig privat, men det var också ett sätt att upptäcka delar av handbollen där man sällan fått vara med ”på riktigt”. Sedan är det stimulerande att hjälpa till att utveckla en sport med människor som är genuint intresserade och vill bli bättre. 

– Därför tror jag att alla svenska som över huvud taget spelat handboll regelbundet kan finna en plats på Malta.

Idag är Marcus 30 år gammal och ser sig som tränare – inte spelare.

– Karriären började i Malmö HP. Sedan följde jag klubben tills vi inte hade något lag längre. När HK Malmö grundades och Per Carlén blev tränare fick jag ett lärlingskontrakt. Jag gjorde fyra matcher i Elitserien och ett par mål ute på vänsterkanten.

– För att dryga ut speltiden höll jag även igång i klubbens B-lag i division fyra. Där lyckades jag trasa sönder knät i en match den skadan blev aldrig riktigt bra och jag förklarade för klubben att det inte var lönt att kombinera civilt arbete med rehabträning. Så jag höll uppe från handbollen i fem år. Såg inte ens en match på TV. Det blev en sorg.

Men suget kom tillbaka på Malta?

– Ja. När jag flyttade ner hit en vinter för fyra år sedan hörde jag av mig till de olika klubbarna på ön. La Salle svarade på ett mail och erbjöd mig skjuts till träningen och ett par skor. Två gånger i veckan började jag att träna med dem och första säsongen var det väldigt kul att spela. Tyvärr höll inte knät. Skadan slogs upp.

– Sedan tipsades jag om att Orlando letade efter en damlagstränare i Phoenix och nappade på det. Vi kom bra överens privat och sedan i augusti har jag hand om damlaget.

Hur ser laget ut?

– Vi har två serbiskor, en norska, en polska och en tjeckiska. Övriga tjejer kommer från Malta. De kan det grundläggande och jag har kunnat utveckla dem efterhand. Både individuellt och som lag. Det finns framför allt passion för handboll i laget!

Gäller rekryteringslöftena klubben har för damlaget också?

– Definitivt. Om något är det lättare att rekryterar kvinnor.

– Både jag och Orlando har stora kontaktnät och för svensktalande personer brukar det inte vara problem att hitta jobb. Man får inte betalt för att spela handboll, men vi tränar två eller tre gånger i veckan och kombinerar det med fysträning.

Men hur är kvalitén på damligan egentligen?

– Jag trodde att den skulle vara betydligt sämre faktiskt, säger Marcus.

– Framför allt gillar jag mentaliteten hos spelarna i mitt lag. De tar handbollen seriöst, gråter efter förluster och är beredda att lägga ner jobbet. Det finns spelare i Sverige på mycket högre nivå som inte har det engagemanget.

– För spelarna är handbollen mer än en hobby. När jag tog över som tränare så satte jag direkt in extra löppass och förklarade varför. De behövde lära sig springa mer i matcherna och orka bättre. Och det var inga problem att få dem ombord på det tänket; om något såg de positivt på saken för de insåg att jag hade rätt. Dessutom såg de att jag själv lade ner mycket känslor, tid och kraft på det och jag tror att det var en nyckel till att få dem på min sida. Orlando ger mig dessutom fria händer.

Orlando:

– För tre år sedan fick jag idén att leta upp ”rätt” människor till klubben. Kvalitet istället för kvantitet. Det finns en hel del från balkan här som vi kunnat plocka in, men de är inte redo att satsa på handbollen. För dem är det mer jobb och sedan fest. Därför fokuserade jag på skandinaviska människor. De två första som nappade (på Facebook) var danskar; en brevbärare och en ung arbetslös kille. Vi hittade jobb åt dem på någon dag och en av dem spelar fortfarande med oss. I senaste rekryteringsrundan fick vi tre danska spelare via annonser på Facebook.

Det är tydligt att Marcus gillar livet och kulturen på Malta.

– Ett företag jag jobbade för hade 60 personer anställda och bland dem fanns 19 olika nationaliteter. Sådant tycker jag är häftigt, säger Marcus.

Snart borde nästa generation nymalteser vara på väg? Barnen till dem som kom hit i början av 2000-talet och sedan efterhand etablerat sig här?

– Exakt. Det var meningen att jag skulle stanna här ett år. Nu har jag en rumänsk fru och två barn med maltesiska pass. Livet är oberäkneligt… Det dröjer nog ett par år innan andra generationen kommer att ta för sig, men det ska bli kul att se svenskarnas barn i bollskola hos handbollsklubbarna så småningom.

Orlando:

– Malta är ett nytt land och jag föredrar hur det ser ut nu. Det fanns mycket som jag inte gillade med det ”gamla” Malta. Inte minst rasism och homofobi. Lyckligtvis ser man inte mycket av det idag. Den nya generationen har ett modernt mindset till sin omgivning och det smittar av sig. Samhället är generellt mycket mer välmående nu och det beror på alla nya nationaliteter som finns här.

– Om en skolklass bara har barn från Malta är det svårt att skapa ett brett perspektiv på världen. Idag har skolklasserna barn med föräldrar från Sverige, Serbien, Italien, Libyen och så vidare. Det internationella har blivit en naturlig del i tillvaron och det skapar en öppenhet för andra kulturer som är sund. 

Cordes fyller i:

– Det är en stor skillnad på Malta nu jämfört med för bara fyra år sedan. Då var det omöjligt att ens hitta en öppen mataffär en söndagskväll. Nu är det helt annorlunda.

Orlando ser positivt på sin klubbs framtid och på frågan om hur det ser ut om fyra-fem år svarar han:

– Då är Phoenix bättre både sportsligt och organisatoriskt. Det kan jag nästan lova. Dessutom tror jag att vi är den dominanta klubben på Malta med bäst ungdomsverksamhet.

Kan det bli så att Phoenix blir så pass dominant på Malta att ni söker er till ett annat lands liga?

– Ja, jag har tänkt en del på det och har gjort en del efterforskningar. Jag vill gärna spela på Sicilien som bara är en timme med färja härifrån. På Sicilien bor det fem miljoner människor, mer än tio gånger mer än på Malta, och det finns fler lag som vi kan matcha. Siracuca är det enda laget vi förmodligen inte skulle kunna besegra.

– Tyvärr skulle EHF aldrig godkänna det i nuläget. Skulle de tillåta oss att spela i Italien skulle de ha påverkan på flera andra länder som har liknande problem. Min ambition är att spela i EHF vartannat år kanske, ena året med herrar, nästa år med damerna.

Kontakt:

marcuscordes11@gmail.com

orlando@psc.com.mt

orlandobonnici@gmail.com


Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.