Genvägen till USM-guld? Lär dig barnkonventionen. - Stürmerfoul

Genvägen till USM-guld? Lär dig barnkonventionen.

Gästkrönika av Martin Edbladh, barnidrottsombud på RF-SISU Skåne och ungdomstränare.

Klickbete kallas det väl, att identifiera en lockande lösning på en utmaning eller mål som många eftersträvar?! Oftast ren humbug eller en sanning som innebär lite mer jobb än man hade hoppats på. Och genvägar till USM-guldet… Visst, det låter lockande men om en genväg ens finns så är det en rätt chansartad resa och förmodligen inget som någon kommer må bra av på sikt. Inte heller fostran av framtida landslagsspelare låter sig göras med ett magiskt piller. Quickfix är alltså inte vad som bjuds i denna krönika men däremot ett tips eller två om hur man blir hjälte både som empatisk tränare och fostrare av livslånga handbollsvänner. Det handlar om ett förhållningssätt och en sorts ledarskap som blev lag den 1 januari 2020 och som för övrigt fyllde 30 år för någon månad sedan – vi pratar såklart om Barnkonventionen. Jag vill hävda att vi kan lära oss hur vi odlar fler och bättre talanger via värdefulla insikter i konventionen. Det kanske låter långsökt? Faktiskt inte, häng på så skall vi prata lag, barnrätt och hållbar idrottsutveckling som är mer effektiv än den traditionella barnidrotten.

Vi är rätt fantastiska, vi tränare som lägger ner hundratals och åter hundratals ideella timmar varje säsong, det är ett häftigt driv. Viljan att utveckla talanger och vinna cuper är utan tvekan en energi att värdesätta mycket högt. Just den kraften har byggt hela den vackra svenska idrottsrörelsen, den svenska modellen där alla är välkomna oavsett plånbokens tjocklek. Riksidrottsförbundet värderar vår insats till ca 20 miljarder årligen, räknat på om det offentliga skulle betala oss ca 800 000 ledare motsvarande fritidsledarlön för den tid vi avsätter.

Men vi måste vara ärliga nog att erkänna – det är också en kraft som kan skapa problem och utmaningar, när drivet tar sig uttryck i kortsiktiga lösningar som skall ge snabba resultat och skapar överdriven press, skador och utslagning. När vi lite för mycket letar efter en klapp på axeln för den där cupvinsten, gärna med en härlig lagbild på facebook, en som blir en riktig like-raket..

Det är ett försvinnande litet fåtal barn- och ungdomstränare som medvetet jobbar med skadliga metoder i meningen att det är en strategi. Kanske är den typen av tränare mer hjärnspöken än faktiska personer men allt för många vuxna med en sund attityd till barnhandboll, och häri ligger det stora problemet, dras med i ett tveksamt beteende som är format av ett förlegat synsätt där barn ses som små vuxna. Ett ledarskap som nog bäst förklaras av en känsla snarare än ett genomtänkt beslut, känslan att en viss ganska tuff attityd och metod krävs för att inte bli akterseglad av de där andra moralbefriade, de som väljer vuxenmetoder med barn. Vi ser det där tveksamma beteendet bland verksamhet för 9-åringarna men allt för ofta när vi når ungdomsåldern vid 12 år, denna olyckliga åldersgräns som tyvärr misstolkas av för många som startskottet för att få lov att ”skilja agnarna från vetet”. Syftet var ju att ge barn en extra säkerhetsmarginal, inte ge chans att slira lite på värdegrunden i ungdomshandbollen.

Vi kan sammanfatta problematiken så här – tävlingslogiken är en central och absolut nödvändig del av idrottens själ och det ÄR tillåtet att tävla, men tävlingslogiken är också en riskfaktor som ibland blir en belastning, vi får INTE tävla på ett sätt som gör att barn och unga tar fysisk eller psykisk skada.

Vad har då barnkonventionen med allt detta att göra? Och hur påverkar det att konventionen nu är en del av svensk lag?

Jo – om vi börjar i det juridiska så kan vi konstatera att ingen tycks veta med säkerhet vad det innebär för idrotten. Domstolarna måste få konkreta fall att hantera och praxis måste till innan vi kan låta lagen vägleda oss i detalj. Faktum är att återstår att se om en enda idrottsförening någonsin kommer bli direkt prövad av en domstol gällande barnkonventionen, detta trots att en del avarter med rätta verkligen borde ifrågasättas.

Indirekt effekt kan vi däremot med stor säkerhet säga att lagen kommer få. Många kommuner ser redan över sina regler och funderar på eventuell kontroll. Kommunerna kommer inte kunna blunda för rapporter om verksamhet som inte är förenlig med barnkonventionen. För inte så länge sedan ifrågasatte idrottsvetarprofessorn Tomas Peterson en fotbollsförenings verksamhet så till den milda grad att han sa sig vara villig att stämma Helsingborgs stad efter den 1/1 2020 om man fortsatte att betala ut bidrag till föreningen. Enligt Aftonbladet skall föreningen ha jobbat med rätt tveksamma metoder, man rapporterade att ”Fyraåringar sorteras. Sjuåringar kan bestraffas. Tioåringar kan kastas ur klubben om de tramsar”. Metoder som har sitt ursprung i en skadlig tävlingslogik. Synsättet survival of the fitest är inte rätt väg fram bland barn och unga, inte ens om ditt enda mål är att cyniskt odla elitspelare. Läs vidare så förklarar jag varför man bör undvika selektering och toppning om man vill bli en firad odlare av talang.

Sett till praktisk nytta av att barnkonventionen införlivats i lagen så har en hel del redan skett. Poängen med att göra lag av en konvention vi redan skrivit på kan ju tyckas vara av marginell nytta men det handlar om att öka kunskap och intresse för barnrättsfrågor i samhället vilket tveklöst redan skett – frågan har varit högt upp på dagordningen ända sedan lagförslaget röstades igenom sommaren 2018 och senaste halvåret har frågan debatterats intensivt, alla ville veta vad lagen faktiskt skulle innebära, samtidigt som ingen har kunnat ge ett entydigt svar. Idrottsrörelsen sannerligen vacklat i frågan men till slut landade vi i ett klart besked från Riksidrottsförbundet som sa: Barnkonventionen som svensk lag gäller även för idrottsrörelsen. Det är också en förutsättning för att vara en del av idrottsrörelsen att verksamheten, i förening såväl som förbund, bedrivs i enlighet med barnkonventionen.

För dig som tränare är barnkonventionen vägledande för ett gott ledarskap och har sedan 2009 varit en självklar del av vår gemensamma barn- och ungdomspolicy ”Idrotten vill”. Jag rekommenderar alla barntränare som vill förstå konventionen att läsa Unicefs nätta bok ”Barnkonventionen och föreningsidrotten – Handbok för idrottsledare” (beställ gratis till alla tränare hos Unicef). Vi kan dock sammanfatta huvudartiklarna som talar om alla barns lika värde, att barns bästa alltid skall komma i första rummet, att barn har rätt till utveckling och barn skall ges möjligheten att uttrycka sin mening och få den respekterad. Dessa fyra huvudprinciper leder oss rätt i ett hållbart ledarskap, de är riktlinjer som ger ett sunt förhållningssätt till barn och ungas idrott.

Barns bästa (artikel 3) blir det t.ex. om vi tävlar lagom mycket och lagom allvarligt, detta med tanke på att väldigt många lämnar idrotten i tidiga tonåren för att idrotten blir för tävlingsorienterad och uppger att möjligheten att vara med ”bara för att ha kul” hade gjort det mer attraktivt att stanna kvar.

Delaktighet (artikel 12) är guld värd för oss tränare – forskningen visar med all önskvärd tydlighet att delaktighet ger motiverade ungdomar och motiverade ungdomar utvecklas och presterar, inte minst när vi pratar om inre motivation som uppstår när det man gör känns meningsfullt. Gör handboll meningsfullt genom att lyssna in och ta intryck av barn och ungas åsikter, gör handboll inte för utan tillsammans med dem.

Barn som känner att de utvecklas (artikel 6) och tillmäts lika värde (artikel 2) kommer sannolikt stanna kvar i vår verksamhet. Och unga som stannar kvar länge är fantastiska nyheter för den som vill fylla det egna a-laget med närodlad talang. Vi vet nämligen, via forskning, att alla försök att identifiera talang före gymnasieåldern är lika träffsäkert som renodlade gissningar, oftast blandar vi ihop tidig fysisk mognad med det luddiga begreppet talang. Dessutom vet vi att större trupper i äldre årgångar ger en motiverande och utvecklande konkurrens. Kort sagt barnkonventionen guidar oss till fler och bättre elitutövare, och på sikt, fler vunna matcher. Vi gör både barnen och föreningen en tjänst genom att inte ta sikte på att vinna Partille Cup i de yngsta åldrarna. Om det sker ändå så – grattis! Men låt det inte bli en ambition som grumlar den långsiktiga planen där så många som möjligt är med i handbollen så länge som möjligt.

Som om det inte vore nog så stärker vi med samma ledarskap föreningens grundstruktur på sikt. En ambition om långsiktig och hållbar utveckling med plats för alla kommer också leda till färre trista separationer mellan ungdomar och deras förening. Det leder med stor sannolikhet till att fler utövare kommer hinna mogna in i andra roller innan man lämnar föreningen. Kanske växer man in i rollen som tränare eller organisationsledare, som domare eller kommittémedlem, som publik på läktaren eller varför inte framtida sponsor. Hållbarhet i verksamheten för barn och unga ger en hållbar förening.

Idrotten har genomgått flera stora skiften i syn på företeelser som först inte fått så mycket uppmärksamhet men som sen framstått som direkt förkastliga, att skapa sig fördelar genom doping eller ekonomiskt fiffel har varit sådana områden. Det är problem vi fortsatt lever med men genom att sätta rubrik och fokus på utmaningarna så blir rätt och fel kristallklart. Vi behöver gå samma väg med barnidrott – det får inte finnas oklarheter eller ursäkter för att slira på barns rättigheter. Osund barnidrott för att nå fördelar behöver en rubrik, ”barnidrottsdoping” är hårt men beskriver ändå problemet? Det finns säkert en bättre rubrik, hör av dig om du sitter inne på det klockrena begreppet!

Jag hoppas att vi inom svensk handboll kan gå före och visa vägen för resten av idrottsrörelsen, att vi kan flytta fram positionerna i vårt sätt att se på barn, att utveckla ett barnrättsperspektiv som innebär att vi förstår och applicerar den nya lagen i vår vardag, inte som lag men som ett klokt ledarskap för barnens bästa. Låt oss göra det lätt att skapa barnens handboll, tillsammans med barn och unga, på deras villkor. Då får vi massor av fantastiska resor genom handbollslivet som bygger vår sport stark på sikt.

Martin Edbladh

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!