Hur får vi spelare att ställa sig frågan: ”Varför?” - Stürmerfoul

Hur får vi spelare att ställa sig frågan: ”Varför?”

Tidsaspekten för en handbollsspelare har över tid varierat så till den grad att det i perioder varit lite svårt att definiera vem som äger situationen, försvars eller anfallsspelaren. Det som en gång innebar fria ytor att hämta fart byttes snabbt mot minskad tid forcerat ur ett nytt sätt att positionera sig som försvarsspelare. Den eviga kampen att få äga den där 40×20 ytan har skapat ett tankesätt som gör gällande att tempo och position kommer att avgöra vem som kan skapa de största momenten av stress, situationer där den individuella förståelsen för uppkomna situationer hanteras på ett snabbare sätt än någon gång tidigare. 

Någonstans får jag för mig själv erkänna att jag famlar eller rättare sagt tvivlar kring huruvida vi är bra eller dåliga på att ha en hög taktisk förståelse i spelets olika faser. Frågan jag ställer mig är i samma andetag, är det så avgörande som mitt handbollsintellekt vill få mig att tro eller klarar en spelare sig igenom hela utbildningssystemet utan att utmana sig själv i att ställa sig frågan om varför det ser ut som det gör? 

Jag går igenom min resa som tränare, utbildningarna som passerat. Någonstans blir frågorna fler än svaren. Jag gillar inte känslan, den att så många utbildningar inte fått mig att ställa fler frågor till mig själv. 39 år gammal känner jag att min icke ödmjuka sida hade ett för stort grepp om vilka frågeställningar som faktiskt kunde utveckla mig som tränare i ung ålder. Kanske blev det en väckarklocka såhär 19 år in i en tränarkarriär om att jag borde spelat längre eller varit ödmjukare inför andras kunskap. För det råder nog utom allt tvivel för min del en ånger i att jag inte ställde frågor, till mig själv, till andra. Den där självsäkra jäveln som trodde sig veta allt, han är tillbaka viskandes sådär lagom spydigt om att jag i alla fall inte är ensam om att vara en idiot på en personlig resa. Det är lätt att uppskatta ärligheten när du får den rätt upp i ansiktet, inte för att någon gjort dig redo för det men den kommer ändå flygande. 

I det svenska utbildningssystemet läser du dina utbildningar, rättar in dig i systemet. Där ställs inga frågor om hur och vad du kan utveckla på din egen front eller vem du vill vara. Du blir en del av en slätstruken modell som vill banka sig för bröstet för dess otroliga utveckling de senaste åren. Konstigt vore det med våra förutsättningar att inte lyckas bättre tycker jag. Jag kan ibland ha fått för mig att jag simmat en del motströms mina år som tränare, jag gillar det för min egen skull. Jag har åkt på smällarna, det har alltid varit värt det. För utveckling handlar ju om så mycket mer än att inställsamhet. Fast vid närmare eftertanke, hur många utbildningar i det svenska systemet erbjuder utbytet tränare emellan? Hur många utbildningar pratar om exempelvis taktisk skolning som leder till den där yttersta toppen av eliten?  Å den som påstår att de inhemska ligorna blivit bättre kvalitativt de senaste 10 åren, de är bara förvirrade. De har dränerats på allt vad kvalité innebär. Varenda spelare som utvecklar något som kan liknas vid en karriär på kontinenten kommer att flytta. Grundskolningen att spela handboll, att få ungdomar att lira boll, den står vi för. Allt annat taktiskt lär de sig uti i Europa. Anledningen? De ekonomiska musklerna att utbilda över tid finns inte längre i vår egen ägo, där har klubbarna ett jobb att göra för att kunna säkerställa att utbildningen får pågå längre på hemmaplan. 

Och på de där utbildningarna. Ja där sitter vi alla i vår vrå fyllda med förtroende upp över öronen, med en övertygelse om att nycklarna finns där. Jag minns inte en enda gång där det faktiskt varit djupgående konversationer om utbildning i individuell taktisk skolning. Ingenstans har det funnits en plats i systemet att utveckla den kanske främsta förmågan en spelare behöver idag. Jag pratar inte om ATT göra en rundgång eller en bogdan, jag pratar om förståelsen om VAD du gör och VARFÖR. Jag har tränat elitspelare den senare delen av mitt liv och varje gång jag provokativt försöker få igång deras hjärna att fundera ett varv kring varför de gör det de gör, då blir de alltid sådär vackert ihopsjunkna som ett enda stort frågetecken. Jag tycker det är charmigt. Det är ju inte deras fel att de skolas i en jävla massa goja som de har noll insikt i, det är order uppifrån. 

Vad jag skulle vilja prata om är det där sista steget mot mål, hur avgörande det är med den där lilla förflyttningen på försvararen för att skapa nästa yta att hugga i. Jag vill berätta hur viktigt det är att kunna snedställa för att styra spelare, sänka tempo, ställa in sig i situationer där målvakt och blockerande spelare behöver samarbeta. Jag vill prata om hur positioneringen är avgörande för att skapa tid för nästa försvarsspelare, hur det hänger ihop på ett sätt som det inte touchas på. Jag vill utveckla förståelse för hur det första steget i ett genombrott är för att skapa en reaktion på försvarsspelaren, att det inte behöver vara särskilt brett för att du ska kunna behålla kroppskontroll i steg två och tre. 

Den individuella skolningen ersätter ju på inga sätt det kollektiva tänket som vi ändå får anse oss vara en ganska bra bit påväg emot att hitta tillbaka till. Men den individuella skolningen, den är helt utesluten ur systemet i en tid där den kanske behövs som allra mest. Det är också anledningen till att vi har så få spelare som är absolut toppklass likt Bengan Boys eran, med den där individuella spetsen innanför det där kollektiva tänket. Å ett VM Silver för ett fantastiskt herrlandslag senast är så otroligt häftigt men samtidigt så farligt. Det skapar en fasad av något som jag anser att vi behöver lyfta upp och jobba betydligt hårdare med, det behöver vara en del som ska upp på högsta nivå för att skolas in så tidigt som möjligt. Skolning för mig är inte systematik som det utbildas i idag, system är easypeasy. Något som kan sättas på kort tid. Skolning är att fatta innebörden av vad varje individ skulle kunna bidra med i det kollektiva. 

Det vi ser idag är individuella tekniska förmågor i främst anfallsspel, det borgar för ett spel där kompetenser kan utnyttjas i systemet. Jag upprepar, individuella tekniska förmågor skolade taktiskt internationellt för att slutas samman i exempelvis ett svenskt landslag. Det positiva med att fler kommer ut i Europa idag jämfört med förr är att vi har en enorm bredd med otrolig variation i kompetenser. Jag tror dock inte det finns tillräckligt med kompetens i ett svenskt landslag ur ett individuellt taktiskt perspektiv för att säkerställa framgångar över tid, inte en chans. Å tittar vi på matcher där de berömda små marginalerna avgör, låt er inte luras av svag domarinsats eller en filmande storstjärna i motståndarlaget. Det är nästan alltid, fysik och allt annat likvärdigt uteslutet, taktik som avgör. Jag fattar grejen med lagbyggen och dynamiken som ska finnas för att uppfylla den där perfekta lagandan där alla är glada och härliga. Men när spelare på endast inställning börjar få stora platser i stora mästerskap, då är det dags att börja fundera på om det verkligen är vägen framåt för en modell som vi skapat. 

För jag vill att vi ska prata om försvarsspelare som är medvetna om skillnaden mellan styrning och tackling så till den grad att det att de ska kunna göra det i sömnen. Jag vill se anfallsspelare som kan förklara skillnaden mellan att binda två spelare till en plats eller att dra isär med samma effekt, dvs att skapa en yta. Jag vill att vi ska prata om hur lång en passningsrörelse behöver vara för att få maximal kontroll och styrka utan att påverka kroppen för mycket. Å vad jag hade önskat få höra en spelare förklara vilka saker som påverkar tid och rum för sig själv och sina kamrater. 

Kommer ni ihåg en era med Lindgren, Wislander, Olsson. Klart ni gör. Kommer ni ihåg spelgeniet från Linköping. Evighetsmaskinen från Skepplanda, köttbullen från Kortedala. Det var några som fattade spelet. Skolade i en modell som ställde frågan om VARFÖR och inte ATT de skulle göra saker. Den egenskapen har inte riktigt hängt med utvecklingen, dels för att många numer skolas uti Europa av våra landslagsspelare, betydligt fler än förr. Jag tror på en integration av individuell taktisk förmåga betydligt tidigare ihop med systematiken, det är den stora nyckeln. Klarar vi av det så kommer vi att kunna prata om en modell som hittat vägar för att säkerställa sin långsiktiga utveckling.  ν

Skrivet av


Jasmin Zuta