Jasmin Zuta: "Låt ungarna tävla" - Stürmerfoul

Jasmin Zuta: ”Låt ungarna tävla”

En gott dunkel torsdagskväll kom grabben hem från sin fotbollsmatch. Med regnet piskande både från sidan och underifrån kämpade han och hans lagkamrater sig igenom en drabbning som de knappt förlorade. 

Jag noterade ilskan, förmodligen efter hans mammas tävlingsskalle, ja eller kanske mest från sin pappa. Det är märkligt vad de unga tävlar trots denna resultatlösa svenska modell vi numer ska försöka peppa oss igenom. De vet, föräldrarna vet, coacherna har fullständig koll. Å hur hårt det än ska coachas mot att det inte ska tävlas styrs det ju än mer mot att det tävlas i smyg, sådär lagom välcoachat för att ingen ska ifrågasätta men ändå prydligt så att man på något sätt ska få ett litet övertag.

På sidan står föräldrarna på helspänn och undrar om det blir någon utbetalning av målbonusen på 50 spänn denna kväll. Jag hamnar bredvid en pappa som ivrigt iakttar varje moment pojken hans hamnar i. Det är spännande där jag står, artigt nickande och instämmande, hur han plöjer på om hur ledarna alltid placerar hans pojk i fel lag. 

Hur de medvetet matchar de bästa i flera matcher och däremellan drar i ihop det han kallar för böset för att det ska se bra ut. Plötsligt ryter han till mot en liten yngling som tydligen inte passat bollen rätt till hans pojk. Jag försöker lugna mig med att andas in genom näsan och ut genom munnen, långsamt för att stunden ska kunna passera utan att min kokande insida får sippra ut. 

Det slog mig efter, när jag tinat upp. Vilken charad som pågår runtom i de olika sporterna som vi skickar våra barn till. När jag med en underton av sarkasm skriver ”skickar” så menar jag bokstavligt skickar såsom att de ibland inte har en aning om var de precis blivit körda och ibland ännu mindre bryr sig om vad det är de ska utföra just den träningen. Det är en jakt på avkastning på investerad tid där ungarna blir ett objekt som ska säkerställa att framgång ska uppnås för egna behov, snacka om sorgligt. 

Men de är härliga barn, ärligheten är ju brutal. Den där stunden när de får frågan om hur det kommer sig att de är på träningen, ja för att mamma vill det. Punkt. Samma mamma som släpper av, åker iväg och handlar för att sedan på parkeringen scrolla sig igenom sista halvtimman. Idrotten, barnpassning på hög nivå. Frågan som dyker upp är för vem barnen gör det? Nästa fråga är hur vi skapar förutsättningar för att de ska kunna älska att vara där. 

Jag har aldrig förstått vår inställning att förminska det barnen egentligen är där för, kärleken till sporten och utmaningen att kunna tävla. Det ska raderas för att det byggs upp en hets, var kommer hetsen ifrån? Föräldrar och ledare som inte kan se det långsiktiga perspektivet att bygga upp tävlingsinstinkt och förmågan att älska vinsterna och lära sig förlusterna. Det behöver i min värld inte innebära att varje sak ska berömmas med att det är bra, varför ska man inte kunna rätta och förbättra när det som utförs inte är rätt? 

Vad skapar det för förutsättningar att utbilda när det aldrig finns rätt eller fel utan istället sopa problemet under mattan med att det egentligen inte spelar så stor roll för att resultaten är ovidkommande 

Barnen räknar, de har fullständig kontroll. Mål, tabeller, målskyttar. De vill tävla, det är anledningen till att de är där. Att införa ett system där just de tabeller och resultat spelar mindre roll hoppas jag skickat en passning till föräldrarna till dessa kids att det är dags att ta ett steg tillbaka och passivt skapa en miljö som bygger förutsättningar för livslång passion. Det vi borde arbeta gemensamt för att utveckla är en idrott som främjar en plats där glädje och välbefinnande överskuggar orolighet och ängslan. 

Det innebär inte för mig att man inte kan tävla, det ser jag som en väldigt viktig grund till att ungdomar väljer att träna och spela. Men det får aldrig vara så att det är på bekostnad av att det ska exkluderas när ledordet borde vara bekräftelse och stimulans. 

Det är av yttersta vikt att skapa förutsättningar för barnen ATT kunna välja när de har kommit till ett moment i livet där det krävs mer träning och seriösare satsningar. För att de möjligheterna ska finnas krävs det ledarskap som tillåter tävlingar utan exkludering, den stimulansen är vital för att hänga i. Det krävs en förståelse att idrotten handlar om framgång och motgång, förmågan att kunna hantera det. Möjligheten att kunna kämpa för att kunna nå mål, vinna den där cupen eller matchen. Insikten att förluster blir en del av processen i att hantera det mentala spelet, komma tillbaka starkare, resa sig. Idrotten kan ju vara brutal när motgångarna väl kommer. 

Det är en avgörande del för att klara av elitidrott om de når de målen, jag får för mig att många inte klarar av den resan för att vi skyddar dem hela vägen fram till dess att kraven ökar, då väljer de att sluta. 

Jag har förståelse för den som lyfter varningens finger i processen att hantera det kortsiktiga och långsiktiga i utbildning, det är viktigt att ha stor insikt i detta. Men jag tror det är direkt skadligt att lyfta ut momentet av tävling för att det anses rucka på vår förmåga att låta alla deltaga, det är rent skitsnack för mig. 

Det har endast skapat en trygghetszon som rimmar korrekt med idrottens plats i samhället som medelviktig, ja eller snarare medelviktig ur ett hälsoperspektiv. För elitidrotten varken har förutsättningar eller främjas när den väl ska utövas. Det är ingen slump att vi ser färre toppspelare som exporteras i handboll, färre idrottare som når den absoluta eliten i flera lagidrotter. 

Å en av de absolut största faktorerna som jag tycker vi ska lyfta in för att skapa instinkt och vilja att vara inom idrotten är tävlingen. Att det kommer finnas en konflikt att hantera med galna föräldrar råder det ingen tvekan om, konfrontera den, hantera den och skapa större förståelse även hos dem.

Sverige har förutsättningar att skapa bredd och elit. Rädslorna för att öppet prata om faktumet att idrotten byggs från grunder såsom passion och tävlingsinstinkt har fått oss att radera listor och tabeller. För föräldrar som byggt upp fantasivärlden där alla ska lyckas, alla lyckas inte i elitidrott, få når hela vägen. På inga sätt i världen kan vi skydda våra barn från den sanningen. Men för svensk idrotts skull, låt det i alla fall finnas en chans för alla att få prova hur bra de kan bli genom att få uppleva upp och nersidan. 

Det är det enda sättet att bygga vinnare över tid, något vi är helt vilse i att förstå.

Prenumerera och få tillgång till hela magasinet:

https://sturmerfoul.se/prenumeration/

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!