Jasmin Zuta: ”Passningsteknik bör skolas från tidig ålder” - Stürmerfoul

Jasmin Zuta: ”Passningsteknik bör skolas från tidig ålder”

Jag har under många år som elittränare haft en förkärlek till att utbilda ungdomar vid sidan om mitt arbete. Inte bara i min roll som instruktör på Rikshandbollsgymnasiet i Göteborg utan även i klubbarna jag hjälpt runtom i mitt närområde.. 

Jag har i princip vid alla tillfällen gått därifrån med en frågeställning som landat i passningsspel och dess kvalité. Jag har ställt mig frågan om hur det är möjligt att så många spelare oavsett nivå saknar kunskaper i tekniskt utförande gällande passningsspel. Det enda jag kan komma fram till är att det inte anses vara tillräckligt viktigt i vardagen hos klubbarna.

De tankarna växte sig lite starkare under herr-VM, inte nödvändigtvis av det danska guldregnet utan snarare av min förmåga att imponeras av detaljer sådär lagom nördigt. De fick mig att tänka tillbaka på ett samtal med en kollega med god insikt i den danska skolan jag hade för något år, det och en relevant diskussion om tempo kontra passningskvalité i våra inhemska ligor. Jag återkommer till samtalet och vad jag egentligen undrade för att stilla min nyfikenhet.

Prenumerera på Handbollsmagasinet stürmerfoul från 89/kr nummer.

Men jag vill börja på hemmaplan i detaljerna kring att klara av passningsspel och dess grunder. Att hantera grunder i kaströrelse som det fostras i där bollen ska gå från tå till tak för att generera kraft, jag ställer mig frågande till varför. Vad är tanken med att det ska fostras i en rörelse så vital som passningen på ett felaktigt sätt hela vägen tills någon med ett granskande öga reagerar? Det är för mig helt bortkastad tid när det ska formas en teknisk förmåga som ska bäras med och utvecklas hela vägen fram till seniorålder. Å för den som har som kollar de inhemska ligorna så är det uppenbart att de tekniska felen ligger lite för långt över en nivå som kan tolkas som acceptabel. Granskar man det lite närmare så ser man att det finns något som står ut som en större faktor än de andra, passningsspelet. 

Vill man dessutom lägga på ambitionen att spela snabb handboll som vi i de skandinaviska länderna har en klar tendens att vilja göra, då är det ganska lätt att förstå problematiken med bristfällig teknisk förmåga gällande passningar i uppställt – och omställningsspel. Det genererar tekniska fel som är utom all kontroll när det ska springas i en fart väldigt få behärskar. 

Jag förstår mig inte på det, hur så många seniora tränare kan resonera fördelar kontra nackdelar och ändå tvinga sig på ett spel där farten är central. Det är en ganska stor brist i insikt om att det kostar mer än det smakar.

Tekniskt grundutförande i passningsteknik är något som bör skolas från väldigt ung ålder. Det bör skolas i förmågan att kunna passa på olika sätt anpassat efter behov. För många hamnar i en ond spiral där samma teknik appliceras oavsett situation, det skapar tidsbrist och ofta situationer där de tekniska felen kommer. Att veta när du har tid på dig att kunna släppa en pass utan att hamna i pressat läge, att med kontakt kunna leverera en passning, att komma i fart för att binda två spelare till en situation för att sedan kunna passa, att hantera passningar i fart och de förmågor som krävs i den fasen. 

Jag tjatar ofta om tid och rum i förhållande till det vackra spelet vi vill utföra så perfekt som möjligt. Saknas förmågan att sätta ett passningsspel i förhållande till det som ska utföras så vill jag drastiskt utmana tankesättet att utgå från att spela stillastående och succesivt öka farten till den nivån som individerna klarar av för att hitta rätt nivå. Är bristerna för stora tekniskt så kan del i det som fokus ska ligga på vara rena passningsövningar, är bristerna påtagliga när farten ökar så är det enklaste att sänka tempot.

Jag har vid några tillfällen de senaste åren följt det svenska herrlandslaget på en del träningspass. Den nördiga delen i mig fastnar i detaljer. Förmågan spelarna har att höja och sänka tempot med hjälp av förflyttningar är imponerande som det bör vara i ett landslag. Men något annat fångar min uppmärksamhet, nämligen de förutsättningar som bra passningsspel skapar. Det är på en sådan nivå att när passningarna levereras så finns det alltid en trygghet som genererar möjligheter att använda banans bredd på ett effektivt sätt. 

När passningsspelet är av en kvalité som gör att spelet utan boll kan utvecklas skapas möjligheter, något som är omöjligt utan passningskvalité. Väljer man att granska förmågorna som avgör hur ett effektivt passningsspel ska gå till så hittar du en hel del saker du kan förfina och utveckla. Armens placering och vinkel för att kunna hitta passningar som påverkar kroppens rörelse så lite som möjligt. Kraft och teknik i en perfekt mix för att minimera felprocent. Kaströrelsen som så tydligt utvecklas i en enda lång rörelse för att kunna generera kraft. Jag har sett ungdomsspelare gå hela vägen genom utbildningssystemet med felaktiga rörelser som de aldrig lyckas korrigera under sin karriär, det hänger i fortfarande. Lägg där på hur spelarna under resan ska utveckla förmåga att passa för att sedan lägga på klister som återigen förändrar sättet du behöver rulla bollen i handen för att bollen inte ska åka rätt ner på fötterna. Det är en del faktorer att tänka på, betydligt fler än många lyckas tänka på i sin tränargärning. Kanske har vi landat i att passningar inte är så viktigt, jag får i alla fall den känslan när jag är ute och testar diverse lag i olika åldrar. Jag tror helt enkelt inte kunskapen om nyttan är tillräckligt stor. 

Det väcktes något hos mig. En tanke, en resa tillbaka till en fascination som legat där men aldrig utforskats. Turneringarna i Danmark som ungdomsspelare, seniorturneringarna med RIK mot danskt motstånd. Det var något särskilt läckert över deras förmåga att få passningsspel att se så oerhört bekymmerslöst ut, nästan lite nonchalant vackert. Jag antar att jag inte hade lagt någon vidare stor uppmärksamhet kring ämnet men något låg där, en beundran. 

För några år sedan var vi iväg på en utbildningsresa med Handbollsgymnasiet i Köpenhamn där stadens två topplag på damsidan spelade derby. Matchen i sig var vacker och härlig för allt en handboll kan vara men sen dök den där Mai Kragballe Nielsen (bilden nedan) upp, det var där den där känslan dök upp igen. Hennes sätt att passa bollen, så fascinerande vackert. Som en tavla målad av en salongsberusad Da Vinci leendes tillbakalutad med penseln flytande på ett sätt endast han behärskar. 

Mai, vilken känsla, vilka rörelser. 

Det är lite halväckligt när man hamnar i ett tillstånd där en match pågår men man i själva verket förälskat sig i något helt annat så banalt som en spelares passningskvalité.  Jag vill inte förneka att det är ett magiskt tillstånd att befinna sig i, den ultimata tillfredställelsen för den barnsliga lilla handbollsgalningen i mig. 

Väl hemma i Sverige tog jag kontakt med en god vän kring den danska skolan och dess förmåga att utveckla kvalité i passningsspel. Nog fanns där nycklar som danskarna hade hittat, främst i värdet kring passningsspel. 

Antalet timmar träning översteg de vi kom upp i på hemmaplan, insikten om betydelsen av ett gediget passningsspel. Jag tror danskarna pratar ett eget språk där, nog för att det finns brister i att förstå olika dialekter, det är dock långt värre än så. De fokuserar på hur de ska anpassa kroppen i förhållande till de ska utföra, vi pratar om hur vi ska ta emot bollen. Jag tror inte skillnaden på den yttersta eliten såsom ett landslag skiljer sig markant. Men generellt tror jag vi är på en nivå som inte är i närheten av det vi behöver ha om vi ska främja det snabba spelet. 

Relationen mellan kompetens och utförande gällande passningsspel, jag vill påminna mig själv att det kan vara en faktor fler bör ha i åtanke. Framförallt om man vill sätta sig in i att förstå hur så många spelare på elitnivå kan vara så bristfälliga i den tekniska delen av en passning, det är förvånande. Men det är nog inte värre än de tränare som väljer att skruva upp tempot ytterligare i förhållande till färdigheterna spelarna fogar över. 

Det finns att fundera över.

Köp senaste numret av Stürmerfoul:


Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.