Krönika av Emme Adébo: Om att räkna resultat i barnidrott – eller inte - Stürmerfoul

Krönika av Emme Adébo: Om att räkna resultat i barnidrott – eller inte

Det är oerhört intressant att läsa initierade handbollares tankar kring handboll. Det är också av godo att inte alla tycker lika och att vi har folk som vågar sticka ut, tycka till och komma med nya vinklar och berika debatten. 

Om vi vill driva Svensk handboll framåt krävs det en öppen och bred debatt som engagerar många. En potatis som ibland blir het är den om resultat och tabeller i barnidrotten. Bakgrunden är att RF införde en ny syn på tävling för ett  antal år sedan

RF förändrade syn kommer så vitt jag förstår utav slutsatsen att resultat och tabeller leder till ökad selekteringen, ökad hets och sämre inlärningsmiljö vilket vi vet är av ondo i dessa åldrar. Istället vill vi ha så många som möjligt, i så bra miljö som möjligt, så länge som möjligt. 

Förändra och ta bort resultatfokus som oftast leder till att föreningen ser ut som en triangel med bred bas på barnsidan, och smal topp på seniorsidan, till ett utvecklingsfokus där vi behåller så många som möjligt och föreningens medlemsantal blir mer av en rektangel i åldrarna.

På Svenskas tränarutbildningar har vi en mycket bra förklaring av vad det handlar om i det att det finns en tydlig uppdelning i barn, ungdom och vuxenhandboll. Det skall faktiskt ses som tre olika sporter med olika mål och olika innehåll i spel och olika behov för utövarna! 

Flera undersökningar fokuserar på vad barns drivkrafter är med sin idrott.  Vinna är en drivkraft, men aldrig den viktigaste. Det sociala att träffa kompisar och att få röra på sig kommer alltid före!

Andra undersökningar har tittat på varför spelare slutar och det handlar primärt om bristande speltid, ledare som inte gav feed-back och andra “mjuka” orsaker.

Forskningen pekar också på att en handbollsspelare har i genomsnitt en tioårig karriär och om vi börjar för seriöst med resultatfokus för tidigt innebär det att spelare tröttnar senare i tonåren.

– PRENUMERERA PÅ STÜRMERFOUL FÖR ATT TA DEL AV HELA MAGASINET –

Jag gjorde redan 2017 är test på sociala medier och fick hjälp av idrottskunnigt folk att bygga upp argumentlista för de två sidorna:

Argumenten för serietabell kan sammanfattas med: 

1. Varför skall barnen lida av att vuxna inte kan uppföra sig?

2. Barnen räknar ju ändå. 

3. Föreningar och förbund måste se till att miljön blir bättre.

4. Vår uppgift är just att lära barn hantera segrar och förluster samt alla känslor runt omkring.

5. De allra flesta barn som söker sig till idrotten vill utvecklas, bli bra och vinna. Som idolerna på TV.

6. Resultattavlan kan vara en drivkraft – att känna att matchen är jämn – fightas om att vinna och fightas om att INTE förlora.

7. Risken finns att barn som är mycket tävlingsmotiverade väljer andra sporter.

8. Barn klarar av både resultat och tabeller. Hela livet består av med- och motgångar!

9. Känslan av att vinna eller förlora som ett lag.

10. Inför istället sanktioner mot föreningar som inte sköter sig i en progressiv skala t ex tillsägelse, böter, högre böter, riktigt höga böter och slutligen uteslutning.

11. Ett lag som anstränger sig kan mäta sina framgångar i tabellen.

12. Det får inte vara fult att tävla

Argumenten mot serietabell kan sammanfattas med:

1. Tabellöst gäller bara upp till 12 år – det är bara barn vi pratar om!

2. Barn räknar och tävlar ibland själva. Ja låt dem göra det. De tävlar i stunden, men sedan behöver vi inte registrera resultat efteråt. Låt det vara över sedan! Händer ofta att båda lagen tror att de har vunnit. Ser man glöden i dessa barns ögon kan ingen påstå att det inte tävlar.

3. Sedan vi tog bort resultat i minihandbollen har miljön blivit mycket bättre och schysstare. T ex i Skåne inga disciplinärenden på fem år i seriespel för barn under 12 år!

4. Undersökningar pekar på att de flesta barnen spelar för att det är kul. 

5. Om fokus är att alla skall få spela och alla skall utvecklas. Varför resultat?

7. Vi har försökt utbilda ledare i 30 år och fortfarande många som gör fel. 

8. Detta är en trend på många ställen i världen. Tex Kanada, USA, Belgien etc

9. Vill vi ha fram bättre elit krävs större bredd.

10. Ledande idrottsforskare tror att detta kan vara rätt väg. 

11. RF är tydliga i sina anvisningar kring vad som gäller för barn.

12. Med fokus på prestation blir det fler ledare som låter alla få lika speltid och fler vågar avsluta. Nybörjare tas ut till match. Bevis för detta finns från Island.

13. Föreningsdomare får en bättre miljö att verka i.

14. De som vinner mycket i unga år har ofta fuskat och tummat på principer.

15. Barnets perspektiv är det som gäller i det nya tänket.

Min uppväxt handboll och fotboll på 80-talet var en replika av vuxenidrotten. Mycket var bra och jag fastnade och fick en livslång kärlek till handboll, fotboll och friidrott men det var också mycket som inte var bra. Det fungerade i min lilla värld på följande vis. Vi spelade seriespel i fotboll från åtta år och det var stor plan som gällde. Ej fria byten vilket ledde till 100 procent toppning för de flesta. Handboll spelade också på storplan med klister. Första och andra lag på nivå. Fokus var på att vinna. Det fanns sociala lag och ledare som brydde sig men det var inget tvivel om att fokus var att vinna matchen. En del verkar leva kvar i detta gamla tänk som om det vore det enda rätta? Det funkade ju för mig då och så vidare…

Men det finns bättre vägar! 

När jag började som ledare influerades jag av en del rutinerade ledare, samt mina kompisars syn och valde jag tidigt att betona helheten och fokuset på utveckling före resultat. För mig har en seriematch aldrig varit en tävling utan utveckling. Jämna matcher är det som är viktigt. För mig har långsiktig utveckling alltid varit överordnat. Men jag har alltid haft tävlingsinstinkten att mina spelare skall göra sitt bästa, anstränga sig, utveckla grit och lära sig att bli krigare. Inställningen hos en del lag som alltid förlorar och skyller på att de jobbar socialt och långsiktigt men, sedan de facto inte utvecklas, har jag inte mycket för.

 Tränar man bra och hårt blir man bra. Om man inte tar genvägarna tar det dock lite längre tid att bli bra. Det får aldrig bli fult att vinna. Men vi skall göra det på rätt sätt!

Mina erfarenheter av dagens barnhandboll är att en stor majoritet av de som är inne i denna värld är tydligt positiva till det “nya” systemet och absolut inte vill gå tillbaka. De känner att detta mind-set fungerar och har en djup insikt i det. Jag träffar många tränare och föräldrar på utbildningar och det är faktiskt sällan jag hör folk argumentera för resultat för barn. Kan ju vara att de känner till min position och inte vågar tjafsa med “värdegrundsmannen” i svensk handboll som en viss herr Stockenberg kallade mig på twitter? Men jag tror inte det handlar om det. Min känsla är att vinden vände för flera år sedan och att fler och fler köper tankesättet och förstår att vinna här och nu inte är allt. Man kan som ledare bevisa äldre upp i åldrarna att man är en ”duktig” tränare. Om vi tittar ur ett spelarperspektiv så är det en del som har spelat både med och utan resultat och den bilden jag har är att spelare och domare upplever att det är lugnare utan resultat. Och att det är en myt att alla har koll på resultatet. För övrigt har alla en värdegrund i den meningen att de tror på något. 

Fostran och utveckling är bärande pelare och om man jobbar med det blir man en vinnare i längden. Vi vill alla vinna. Men jag vill vinna på rätt sätt under rätt premisser och helst i rätt ålder. Att ta genvägar i unga år och vinna ihjäl sig i unga år har jag sett alldeles för många gånger och det blir aldrig bra i längden. Det är frustrerande att se andra lag gå om i utvecklingen och leder till att spelare slutar. Jag tror att det var Bengt “Benga-Johan” Johansson den legendariske landslagstränaren som sa att vem som helst kan vinna USM för 14-åringar. Det finns ett enkelt recept för det:

* Ofta är det laget som tagit flest genvägar, fasta positioner, toppat, kör kombinationer, som ofta styrs av tränarens son/dotter på mittnia.

* Gärna en stor fysisk överlägsen skytt som vunnit pubertetslotteriet, som min kollega Bjarne Persson brukar säga.

* Ofta värvat någon bra från grannklubben.

Men fokuset på resultat och tanken att pressa “tidtabellen” och vinna tidigt kommer hos en del ledare, ofta långt innan USM. Ibland ser man lag med fasta positioner redan i tioårsåldern och där lagen coachas som ett “playstation” från bänken. 

Min tro att de flesta ledarna vill göra rätt men att det blir fel ibland pga. okunskap, ibland för att man gör som man alltid har gjort eller att kulturen är att här spelar vi 6-0 med en förstauppställning och Jugge vänster. . . 

Det finns även de som coachar vettigt ibland men ibland tappar konceptet när det växer en liten “tävlingsjävel” på axeln i en pressad situation. Det är jämnt och fem minuter kvar. Lille Kalle skall in men då byter man in storskytten istället för det är ju så viktigt att vinna. Det är inte alltid lätt att hålla sina principer. Man hör svepskäl som att: spelarna ville det. Jag kan slå vad om att Kalle innerst inne ville spela även om han också insåg dilemmat. Barn är inte dumma och ser ofta igenom.

Min kollega Allan Lundbladh i Ystad håller ofta ledar- och föräldraföreläsningar, och brukar ställa lite frågor till gruppen om de själva har idrottat? De flesta har ju idrottat och då kommer nästa fråga: 

– Hur gick det när ni var tolv år? Vilken placering fick ni i serien?

De minns inte. Och då kommer såklart nästa fråga:

Vad minns ni? 

Då kommer alla de mjuka värdena som: kompisar, omklädningsrummet, kul, övernattningsläger mm.

Då ställer Allan den sista frågan: 

– Varför tycker vi då att det är så viktigt att våra barn vinner serien när de är tolv år? 

De kommer ju ändå inte minnas det om 25 år. Det är ju allt det andra de kommer att minnas, som gör att de vill att deras barn ska idrotta.

Ett stort missförstånd som jag stöter på när jag föreläser och argumenterar med folk är att den mjuka värdegrunden som jag förespråkar är något flummigt och kravlöst. Att alla skall få speltid, alla skall få feedback, prova olika platser innebär att träningen och matchningen är mesig och det bygger en “soft” låt gå-attityd. Ingenting kunde vara mer fel. För att locka barn att spela handboll behöver vi ha den mjuka värdegrunden. 

Barnkonventionen stipulerar att barn är rättighetsinnehavare och skall behandlas med respekt. Men kopplat till den mjuka värdegrunden menar jag att vi också måste ha den hårda ramen. Ett tydligt regelverk för vad som är ok och inte ok i vår grupp kopplat med konsekvenser. 

Hur vi beter oss mot varandra, mot domare och motståndare. Bygga en träningskultur som bygger på ansträngning att göra sitt bästa. Grit att kunna hantera motgångar och vända till en framgång. Förslagsvis det vi på svenska skulle kalla för pannben!  En kultur där vi respekterar varandra genom att ta i och genom att bli svettiga! Vi behöver bygga en kultur där varje situation är en tävling. Varje man-man kamp är på riktigt. Bygga vinnarskallar på riktigt.  Det behövs inga resultat och tabeller för det! Jag ser det varje vecka på mina träningar. It´s possible!

Det är hur vi vuxna uttrycker oss och förhåller oss till resultat, tabeller, domare etc. som påverkar barnens syn. Om vi fokuserar på prestationer och att alltid göra det bästa kommer barnens fokus att bli detsamma. ”Tävla” kommer de får göra när de blir äldre. Att vinna en serie eller en cup som tioåring är inte värt mycket fem minuter senare. Att bygga långsiktiga vinnare som stannar kvar inom handbollen som domare, publik, ledare, sponsorer, speakers, ordförande mm, det är grejen! Människor som älskar sin sport, känner att de blivit väl behandlade, vill bidra och stanna i gemenskapen är det vackra. Cirka 0,5-1,5 procent av alla barn blir elitspelare på så sätt att de kan försörja sig på sin idrott.

Vi skall ge förutsättningarna för att skapa elit genom att ha en åldersanpassad, kompetent, utvecklingsorienterad och mentalt sund miljö där varje individ utvecklas i sin takt. Att ”se” individen betyder också att de spelare som nått längst skall utmanas och pressas! Men att vi är klara över att de som nåt kortast del av vägen är värda lika mycket feedback och omtanke! Då skapar vi också elitspelare och landslagsspelare som i sin tur är förebilder för de små. En långsiktigt hållbar handboll. 

Resultat och tabeller är grundpelare i idrottens infrastruktur sedan urminnes tider som många av oss är uppväxta med och det krävs ett annorlunda mind-set för att komma in i och förstå vad det handlar om. Att ändra sitt sätt att tänka är inte lätt och många verkar vara kvar i ett “fixed mindset” där man känner begränsningar, gör som man alltid har gjort och inte ser poängen i att utvecklas. Med ett “growth mindset” tänker man att jag kan lära mig utvecklas och prova nya vägar. 

Detta är att växa.

Emme Adébo

Handbollsledare sedan 30 år på alla nivåer och jobbar numera som Utvecklingsansvarig på Skånes Handbollförbund. Driver handbollspodd på fritiden. Av Stockenberg utsedd till Värdegrundsmannen och stolt över det.

//

Krönikan är publicerad i #9 av Handbollsmagasinet Stürmerfoul, i januari 2021.

Magasinet kan köpas här:

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!