Malmö FF:s idrottspsykolog om gruppdynamik och handbollspsykologi - Stürmerfoul

Malmö FF:s idrottspsykolog om gruppdynamik och handbollspsykologi

Sverker Fryklund är måhända en av Sveriges mest profilerade idrottspsykologer.

Med drygt tio år i Malmö FF och ett nyskördat SM-guld har han fått chansen att prägla en svensk proffsklubb på ett unikt sätt.

Samtidigt har han intagit rollen som handbollstränare för ett knattelag i IFK Malmö och har sina tankar kring handbollens möjligheter och utmaningar.

Under lång har Sverker Fryklund arbetat med att undervisa i och tillämpa psykologiska aspekter kopplat till personlig utveckling, med fokus på prestationsutveckling, både på individ- och gruppnivå. 

– Utgångspunkten är holistisk, för att kunna prestera bra behöver vi må bra. Därför är alla delar i vårt liv viktiga, säger Fryklund.

I sin ungdom spelade han handboll i h43 Lund med några av de bästa i landet i sin årgång. Hans lag vann Partille Cup och en del andra stora turneringar, men den idrottsliga karriären växlade senare över på tennis. Därefter tog idrottspsykologin över,

I MFF-kretsar är Sverker Fryklund ett bekant ansikte. Sedan 2009 är han knuten till föreningen i sin roll som idrottspsykolog, med uppgiften att bistå Malmö FF:s spelare med mental träning och rådgivning. Utöver rollen som idrottspsykolog arbetar Sverker Fryklund också som idrottsvetenskaplig koordinator i föreningen. 

Kort och gott handlar det om att Sverker Fryklund blir ansvarig för att kvalitetssäkra den sportsliga verksamheten och de idrottsvetenskapliga stödfunktionerna i Malmö FF. Vid sidan av sin tjänst på Malmö FF arbetar Sverker också som forskare inom idrottspsykologi vid Malmö Universitet.

Det här med att må bra som människa för att prestera bra på planen – är inte det en rätt grundad självklarhet?

– Jo, men det är lätt att det blir en myt. Livet och idrotten går upp och ner. För att prestera bra måste man må bra över tid. I mitt yrke handlar det om att arbeta med det psykologiska välmåendet, främst med lag och grupper. Då handlar mycket om att göra varandra bättre. 

Proffs som ska göra varandra bättre? Är inte det en utmaning i sig?

– I de flesta lag är det tudelat. I vissa fall konkurrerar man ju om platser, å andra sidan är alla måna av att laget ska gå bra.

– Hur märker man at någon inte mår så bra? Frågar man? Bryr man sig? Sådant kan variera, men man kan definitivt använda gruppen som instrument för att fånga upp dem som mår sämre.

Hur noga är föreningar på elitnivå att arbeta med spelarnas psykologiska hälsa?

– Det finns en gammal och lång tradition kring att mäta idrottarnas fysik, men det är inte alltid lika uppenbart att det psykologiska mående i gruppen varit en del att ta hänsyn till.

Går det att mäta psykologiskt mående?

– Naturvetenskapen och psykologin mäts ofta, sömn exempelvis. Naturvetenskapen vet vad som krävs och det kan mätas. Då kommer även de psykologiska aspekterna in i bilden. Holistiskt sett fungerar det inte om man inte arbetar tillsammans. Bestämmer vi oss för att arbeta med sömnen, måste hela ledarteamet jobba tillsammans med det.  Vi har jobbat på det sättet med Malmö FF sedan 2010.

Fanns det en idrottspsykolog i teamet innan du kom in i bilden där?

– Nja, de fanns lite då och då ”vid olika behov”, men det fanns inget strukturerat och ordnat.

Strukturerat?

– Malmö FF har ett värdegrundsdokument med normer som sätter en beteendestruktur som vi vill ha i gruppen. Det kan handla om hur man hälsar på varandra, hur man beter sig på reser och utanför planen. Det är väldigt betydande beteenden i en grupp. Det ska vara självförstärkande. Och om fler gör på samma sätt – vill andra fortsatt kommunicera på det sättet.

– För att få en struktur över tid, så krävs grundläggande värderingar inom klubben. Normerna gäller därför för alla; VD:n, sportchefen, tränaren, spelarna, och alla andra anställa i Malmö FF. På spelarnivå arbetar man med uppförandenormer ända ner på juniorsidan.

Och det skapar… trygghet?

– Många brukar säga att Malmö FF är ett bra exempel på vinnarkultur. Man kan spåra ett beteende genom generationer av spelare. Klubben, ibland jag, skruvar lite på de detaljerna hela tiden, så att det hela tiden förstärks.

Vad händer när det kommer in stjärna, eller en diva, i ett lag – som kanske inte har något behov av att fungera i grupp?

– Det finns en slags svensk modell där man tror på hur man beter sig inom ett lag. Sedan finns det ingen brist på personer som står upp och tar plats. Det krävs också sådana individer skulle jag vilja påstå. Men i en stark grupp med starka normer så slussas stjärnor snabbt in i det beteendet. 

 Fungerar det likadant utomlands? Man hör ju ofta om hur enskilda stjärnor kan ta över både omklädningsrum och hela föreningars normerP

– Jag kanske är naiv, men jag tror det. Men först måste man anpassa sig till den struktur man möter. Om man går in från dag ett och ändrar allt så kommer det inte gå. En spelare behöver ofta anpassa sig och sakta över tid smälta in så att deltagarna ser vinsterna i det. Om de ser att de mår bättre i gruppen efterhand så presterar bättre.

Fryklund tar upp två olika ledarfilosofier.

– Jämför Bengan Johanssons svenska stil med den ryske tränaren Trefilov. De hade helt olika sätt att träna en grupp. Bengans ledarskapsstil hade varit svår i det ryska laget. Men om han börjat som Trefilov och sedan blivit mer Bengan efter hand så hade han haft större möjligheter att påverka på sitt sätt.

Hur lång tid tog det för dig att sätta en struktur i MFF?

– Det fanns redan en grogrund. Värderingarna fanns där. Sedan har det gått upp och ner beroende på vilka personer som varit där. Det bygger på att spelare och ledare tycker att det är någonting bra som tillförs.

Efter tio år i Malmö FF – hur mycket har du utvecklats som idrottspsykolog?

– Jag lär mig från både spelare och ledare hela tiden. Det är fascinerande hur de kan fungera på olika sätt. Jag har miljoner anteckningar i mina mappar… När man är relativt ny i ett område är man fast vid modeller, tester och annat. Jag var lite låst inledningsvis, men jag har i mycket större utsträckning lärt mig att anpassa mig efter situationer.

Hur mycket kan man utveckla saker som gruppdynamik och gruppens välmående inom elitidrotten tror du?

– Jag tror att det finns väldigt mycket kvar att göra. Och jag tror inte att det har med resurser att göra. Nu finns det fler idrottspsykologer än någonsin och acceptens är större. Istället handlar det om hur man fördelar resurser.

Hur mycket praktiseras omvänd psykologi, det vill ska att man försöker påverka sina motståndare. 

– Vi pratar ofta om fokusering på det man själv behöver göra. Lägger man energi på att störa sina motståndare inom exempelvis handboll eller fotboll så är det kontraproduktivt. Det är generellt bättre bry sig om sina egna uppgifter.

– Samtidigt har jag jobbat mycket inom tennisen, och där kan man verkligen psyka sina motståndare. Det pågår väldigt mycket fusk och båg under touren och då måste man mentalt förbereda sig. Folk försöker förstöra och få en ur balans. Det finns inte ens domare på en del matcher och då gäller det att ha en mental gamelplan redo där man vet hur man ska reagera om motståndaren börjar hetsa. Personligen kan jag tycka att det är trist att så ska vara i den ”ädla” sporten.

Handbollen vill ju ofta beskriva sig som en gentlemannasport. Men det pågår hela tiden ett psykologiskt spel där tränarna, och många gånger även spelarna, försöker påverka domarna. Hur upplever du det spelet från en idrottspsykologisk vinkel?

– Som jag ser det är hela den biten en slags förskjutning från regelboken. Om jag som tränare inte hetsar mot domarna, men motståndartränaren gör det och vinner fördelar, är det då inte naivt att inte själv agera på samma sätt. Är det värt att tappa en sportslig fördel på det? Kanske har det blivit så att deltagarna känner att de måste anamma det beteendet för att laget ska kunna få optimala förutsättningar att prestera och få med sig resultat.

– I detta fall handlar det om simpel inlärningspsykologi; att man får utdelning – och då kommer man att fortsätta med samma beteende.

– Människor är samtidigt mästare på att legitimera sina beteenden. Man tjänar på det i stunden. Då går det att skjuta ifrån sig ansvaret genom att lägga det på domare. Då bildas en ny norm – och sådana normer är svåra att bryta. 

Finns det någon väg ur ett sådant beteende?

– I handbollens fall behövs det i så fall nya regler. Som gult kort om man pratar med domaren.

Tycker du personligen att det är okej att som tränare att gasta som man gör många gånger?

– Dialogen med domarna bör finnas, men den ska vara respektfull och den gränsen har vi passerat för länge sedan. 

Jag satt bakom en tränarbänk i en elitmatch tidigare i år där tränaren ostraffat kunde skrika ”Fitta” efter ett domslut som gick emot hans lag. Ingen reagerade.

– Om någon skulle säga så i Malmö FF skulle lagkamrater, tränare eller någon annan i staben direkt gå fram och säga: ”Du har en dotter och en fru, man pratar inte så här.”

– Vi utbildar människor hur man för sig. Har man då en huvudtränare som inte kan följa det så blir det katastrof. Vad blir det för kultur och värdering i den föreningen om man tillåts säga sådana saker Värderingarna måste bli normer som blir konkreta beteenden och det måste i sin tur synas i vardagen. Beteenden är allt vi säger och gör, det spelar ingen roll vad som står i policypärmarna om vi som människor inte agerar därefter.

Ur en idrottspsykologs perspektiv – hur ser du på den av många förbund uttalade strategin att inte låta barn tävla i seriesammanhang förrän de kommit upp i tonåren?

– Jag är själv handbollstränare för mina söner som är tio och tolv. Nu har vi precis börjat och den äldste älskar det. Jag tror att det är en viktig del är att komma bort från den tidiga selekteringen där vi tyvärr gör oss av med många spelare. Det utarmar både bredd och spets, för ju längre vi kan hålla kvar bredden – desto större möjligheter har vi att få fram eliten. Det är ett stort stort experiment som vi inte vet svaret på.

– Den enda farhågan man kan se är att vi blandar ihop att tävlande skulle vara någonting fult. Tävling är en viktig del när det kommer till motivering. Det borde inte vara problem med tävlandet, utan snarare med selekteringen. Ibland blandar man ihop det. Idrotten kanske är för dålig på att tydliggöra saken? Självklart ska vi tävla. Det handlar om hur vi strukturerar prestationsmiljö.

Hur vanligt är det, tror du, att elitidrottare faktiskt inte tycker om sitt jobb – utan fortsätter på grund av att det är just det de råkar vara bra på?

– Jag stöter på det ibland. Idrottare med grav prestationsångest. Just där borde idrottspsykologin få ett högre mandat. Jag har träffat idrottare som lagt av eller som slutar i tidiga 20-årsåldern, för att de inte klarar av ångesten som kommer. De skulle kunna mås mycket bättre i många lag. Jag har också hört att de som fortsätter bara för andra förväntningar.

Prenumerera här för att läsa hela magasinet:

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.