Signells krönika: "Erat husdjur dör om inte...." - Stürmerfoul

Signells krönika: ”Erat husdjur dör om inte….”

Hur får vi ungdomar att utnyttja sin fulla potential?

Frågeställningen är inte bara väldigt spännande, den är också väldigt stor. Å ena sidan för stor för att jag ska sitta på alla svar. Å andra sidan så viktig att jag har funderat mycket på den och vill dela med mig av några tankar i ämnet.

Jag ser nämligen ofta – för ofta! – unga tjejer som är skickliga och träningsvilliga, men som inte får ut allt de kan i skarpt läge. Tjejer som begåvats med en stor talang, men håller igen och bromsar upp deras egna utveckling. Som egentligen har en skyhög inneboende potential, men inte lyckas nyttja den fullt ut.

Att närma sig en så här stor, viktig och spännande fråga handlar till att börja med om perspektiv. Vilken är utgångspunkten för den här debatten? Ska vi diskutera detta utifrån ett negativt anslag – varför når inte våra ungdomar sin fulla potential? Vad gör de för fel?

Eller bör debatten handla om hur vi tillsammans kan hjälpa unga spelare att bli så bra som möjligt?

Jag tror på det sistnämnda.

Jag tror att det finns en outnyttjad potential bland våra yngre spelare, främst tjejer. Och jag upplever att vi ledare kan bidra med vissa insikter för att ge spelarna chansen att bli så bra som möjligt. Hjälpa de att riva mentala hinder.

Jag har identifierat tre områden jag tror behöver uppmuntras särskilt:

* Att vilja vara bäst.

* Att vilja vara den som går först.

* Att vilja sticka ut och vara annorlunda.

Det finns förstås mycket mer, men genom att pusha spelarna inom just de här tre områdena tror jag att vi hjälper de att utnyttja mer av sin potential. Framför allt i dagens samhälle, och framför allt när det kommer till unga tjejer.

Min erfarenhet är att just unga tjejer tyvärr verkar hämmas av samhällets krav och förväntningar om hur man ska vara – inte sticka ut, inte gå först, inte vilja vara bäst – och därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi ledare inte gör skillnad på tjejer och killar.

Ett generellt problem är att unga tjejer inte går för fullt i situationer på träning, men även på match eftersom det finns ett klokt uttryck som säger – Som man tränar spelar man . Jag har pratat med många ungdomstränare och de delar den bilden. Jag har även diskuterat det med en handfull spelare i landslaget och de känner igen sig i hur det är att vara i en grupp med tjejer. Jag bad Isabelle Gulldén försöka sätta ord det här, och ”Bella” säger så här:

Min känsla är att man är rädd för att misslyckas. Man vill inte vara först i ledet och redan innan övningen har startat får man höra lagkompisar säga: jag kan inte det där.

Jag förstår precis vad ”Bella” menar. Tjejerna håller sig inom en sorts trygghetszon, testar inte nya finter, skott eller samarbeten, utan gör det man alltid gjort och är bäst på. Det känns inte bekvämt att ta skott eller gå på genombrott flera gånger i rad – då kan de bli stämplade som egoistiska.

Resultatet blir att många håller igen och därför har jag ställt mig frågan: Hur agerar vi ledare gentemot våra ungdomar?

Uppmanar vi tjejerna att ta initiativ och prova nya saker? Ger vi beröm för att de går 100 procent i ett genombrott eller en försvarsinsats även om de inte vinner kampen? Får de skjuta eller ta initiativ flera gånger i rad när de har en bra möjlighet? För spelar det egentligen någon roll om vi har tre eller fjorton passningar inom laget innan avslutet kommer om vi hittar läget redan efter tre passningar?

Låt mig ta ett konkret och relevant exempel ur verkliga livet:

Jag hade för ett tag sedan en träning för landets alla gymnasieinstruktörer. Övningstrupp var ett tjugotal tjejer från ett handbollsgymnasium. Träningen startade med en övning där syftet var att skapa ett övertalsläge genom rullningsspel. Jag gav feedback efter varje attack och jag uppmuntrade dem att gå för fullt i varje genombrottsförsök.

Men under de första tio försöken vann anfallande spelare inte duellen en enda gång mot sin försvarare. Och det var inte försvararen som var för stark eller bra. Det berodde inte heller på bristande teknik hos anfallarna. Problemet var inställningen! Det saknades kraft, mod och viljan att vinna sin duell.

Jag hade ett ansvar att påvisa syftet i övningen för gymnasieinstruktörerna som stod vid sidan. Jag funderade och tänkte att det samtidigt var ett ypperligt tillfälle att lyfta ett problem som jag tyckte mig ha sett under lång tid och använda det som ett viktigt förbättringsområde inom gymnasieverksamheten.

Normalt sett använder jag mig aldrig av ”hot” i mitt ledarskap, men den här gången blåste jag i pipan och sa till spelarna:

– Okej, ni i det här ledet: Ni har ett husdjur som ni håller väldigt kärt. Tyvärr, men det dör om ni inte tar er förbi försvararen som står där.

Och jösses, nu hände det grejer! Farten i ansatsen var mycket högre, tveksamheten som bortblåst och viljan att verkligen vinna kampen var fantastisk att se. Man såg i deras ögon och kroppsspråk att de själva märkte en konkret skillnad. Nu ville de plötsligt att det skulle bli deras tur så att de kunde få en ny chans att visa vad de faktiskt kan om de ger 100 procent.

I det här fallet tog jag till ett hot för att få till en förändring, men jag är övertygad att om jag hade känt tjejerna – och framförallt om de hade känt mig – så hade det räckt med de uppmuntrande och konkreta ord jag också använde mig av. Skillnaden i deras beteende berodde på att jag ställde krav, att jag var extremt tydlig med vad som gällde och vad jag ville se av dem.

Varför visade de här tjejerna – som ju själva valt att gå på ett handbollsgymnasium för att bli så bra som möjligt – inte den här fantastiska inställningen redan från början? Särskilt i en sport som handboll som är svår att lyckas i om du inte tar i till 100 procent i de försvarsinsatser, skott, hemspring och genombrottsförsök du ställs inför?

Jag tror så här: de bromsades av sina egna föreställningar om hur saker ”ska vara”. Hindren behövde monteras ner, den mentala blockeringen låsas upp. Tjejerna behövde hotas och uppmuntras att vilja ta för sig, vilja vara bäst, vilja gå först och vilja sticka ut som den mest framgångsrika i gruppen.

Under mina år som ungdoms-, senior- och landslagstränare så har jag haft förmånen att besöka olika länder, träffa många spelare och uppleva andra kulturer. Jag har pratat med spelare som ser handbollen som en biljett till ett bättre liv. Där allt tränaren säger är lag. Ingen ha väl undgått ”den ryska björnens” sätt att leda – det diktatoriska ledarskapet.

Många gånger hör jag att vi i Sverige är så bra på det kollektiva medan andra länder är mer skickliga tekniskt. Hur kommer det sig? Kanske handlar det om det jag försöker förmedla i den här texten.

Jag förespråkar inte den ryska, diktatoriska ledarstilen – den har passerat bäst före-datum sedan länge – så hur kan vi hjälpa våra spelare redan i yngre ålder att göra det där lilla extra utan ständiga hot och morötter?

Min slutsats är att vi på ungdomsnivå skulle gynnas av ett klimat där spelare uppmuntras att varje gång de har bollen se det som en möjlighet att göra mål. Att se det som en chans att vara bäst. Vara den som går först. Och om vägen dit innebär att man sticker ut eller agerar annorlunda, så är det bara något positivt som bör uppmuntras.

Det vore, enligt min mening, det mest utvecklande för svensk handboll i stort och det skulle samtidigt, tror jag, hjälpa individerna att nå sin fulla potential i ännu högre utsträckning än vad som görs i dag.

Men hur når vi dit på riktigt? 

Hur går vi från ord till handling?

Jag tycker att Carin Strömberg satte fingret på något viktigt när vi diskuterade saken i samband med att jag skrev på den här texten, nämligen att vi tillsammans kan skapa det här klimatet i form av ett gemensamt rum där vi kommer överens om att det är tillåtet att vilja vara bäst, att vilja gå först och att vilja sticka ut.

Så här säger Carin och jag skickar vidare hennes kloka ord ut i rörelsen som en liten avslutning:

Jag tror att man som handbollstränare för unga tjejer kan vara med och skapa ett sådant tillåtande rum. Man kan skapa en grupp och ett rum där det är okej att ge max, att lyckas och att misslyckas. Det tar lång tid att ändra samhällets större genusstrukturer, men genom tjejidrotten tror jag verkligen man som tränare har en möjlighet att skapa ett klimat som gynnar unga tjejer vilket skulle stärka handbollen i stort men också unga tjejers självkänsla och förutsättningar i livet utanför handbollen”.

Skrivet av


Henrik Signell
Nästa nummer utkommer 4 november

Säkra ditt exemplar idag!

Nej tack, jag är ingen handbollsnörd.