Sverige vann guld – men i potten låg mer än så - Stürmerfoul

Sverige vann guld – men i potten låg mer än så

Tre ödesmatcher. Tre uddamålssegrar.

Kanske är det tillfälligheter. Kanske inte. En felpass mot Tjeckien i 59:e och det hade blivit fiaskostämpel, huvuden hade krävts och stora växlar hade dragits kring hur svensk handboll mår.

Istället står vi här en vecka senare med ett EM-guld för första gången på 20 år, vilket ju i praktiken innerbär att man är bäst i världen, och allt är frid och fröjd.

Det ligger väl i idrottens natur. Skiljelinjen mellan himmel och helvete brukar vara tunn – nu kanske mer än någonsin. Det är ju därför vi älskar den. Var annars får vi de kickarna?

När Sverige nu går in i 2022 så har vi ett herrlag som är bäst – och ett damlag som är precis bakom de allra bästa. Samtidigt har vi två mästerskap på hemmaplan att arrangera 2023. Det är en extremt stor möjlighet för sporten att utvecklas. Utvecklas i allt! Antalet utövare, antalet sponsorer och marknadspartners, mer satsning på eliten och bättre förutsättningar för ledare och tränare. Allt hänger ju ihop.

Att gå in i den perioden, VM för herrar spelas i Sverige i januari 2023 och EM för damer senare på kalenderåret med omtyckta landslag är oerhört värdefullt.

Vi har inte bara en sport som växer. Vi har:

* Landslag som är extremt mediakompatibelt och som gillar att synas.

* Profiler som är lättillgängliga och vågar tycka saker.

* En sport som verkligen fungerar för alla att titta på. Ingen kan se en EM-final som avgörs på visslan eller en kvartsfinal mot Norge som avgörs i sista kastet – och vara oberörd.

* …en uppåtstigande kurva kring det mesta. Organisationen blir allt proffsigare och det är nästan så att Handbollslandslaget leder sportens utveckling nu mer än någonting annat.

Den mest naiva idrottsromantikern i mig vill tro att den närmast ojämförliga handbollshausse vi lever i och fortsatt har framför oss ska kunna leda till ännu bättre förutsättningar rent politiskt. I de flesta städer, bortsett från Göteborg där man går bakåt i tiden, finns det ofta en vilja att satsa på idrotten. Det som saknas är förmågan att utföra själva satsningen. Så vi slipper se framtida potentiella EM-guldmedaljörer träna i parkeringsgarage eller liknande.

Sverige vann ett guld. Men samtidigt så väldigt mycket mer. Det blev förhoppningsvis startskottet på den största tidsepoken sedan Bengan Boys glansdagar; den hausse som på så många sätt ligger till grund för de framgångar vi fick uppleva i det här mästerskapet. Glenn Solberg, Martin Boqvist och de andra i ledningen måste hyllas för det. Stort ledarskap behöver inte ta stor plats.

Och slutligen. Med den djupaste vördnad för de individuella kvalitéerna som finns i laget. Det vackraste med detta guld är i mina ögon förmågan att prestera som lag. Oavsett vilka som för dagen råkar vara en del av det och inte. Kraften i det är exceptionell och vi får aldrig aldrig aldrig, hur många Zlatan vi får fram, underskatta just det.

Tack för ett härligt mästerskap. Laget Sverige – och alla som ingår i det.

Gud från Ystad. Videoanalytker. Målvakter. Ungdomstränare. Föräldrar. Vaktmästare i hallar som tummar på tidsbokningar. Och alla som uttrycker sina känslor hemma i soffan.

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.