Tio snabba med Jim "Magnum" Andersson - Stürmerfoul

Tio snabba med Jim ”Magnum” Andersson

Grattis till derbysegern i Ystad. Den mest givna frågan så här direkt efter matchen; varför har du inte alltid mustasch?

– Bra fråga. Jag känner mig väldigt bekväm i den här och får fundera på hur jag ska hantera den framöver. Det enda negativa är väl att det kliar en hel del. Den största bekräftelsen kom faktiskt från Christer ”CK” Karlsson i BK Heid, där syrran spelar. Han sa att jag passar i mustasch och finare komplimang går väl inte att få.
Vem är din syster i Heid? Towe?

– Ja, exakt. Hon gillar också mustaschen, hoppas jag…

Om du var storebror, är det din förtjänst att hon blev så bra? Jag ser framför mig hur du nötte passningar och skott med henne under hela uppväxten?

– Nja, jag kan inte ta åt mig någon som helst ära för att hon blev en så bra handbollsspelare. När vi växte upp var det alltid hon som var den stora talangen.

Anonyma källor inom YIF beklagar sig över dina låtval på fotbollsuppvärmningen. Tydligen föll inte Nationalteaterns ”Livet är en fest” skåningarna i smaken?

– Va!? Oscar ställde frågan om jag ville välja uppvärmningsmusik igår och jag tyckte det är bra fredagsfeeling på den låten. Jag får väl ta på mig rollen att kvotera in annat än Peps Persson och sådant där.

Hur har första tiden i Ystad varit annars?

– Skitbra. Det är en otroligt fin förening med förutsättningar för att spela väldigt bra handboll. Dessutom är det härliga grabbar och ett sammansvetsat lag. Jag har fått en stor roll och får mycket utrymme.

Ibland kan det vara utvecklande bara att byta träningsmiljö. Känner du av det efter att ha lämnat HK Malmö för Ystad?

– Jo, lite grand. Genom bytet kan jag se saker på ett annat sätt. Men jag kände inte att jag behövde ta plats eller bevisa någonting. Däremot har man stor press på sig själv.

Du har och din sambo Johanna har nyss blivit föräldrar till lille Uno. Hur har det påverkat dig att bli pappa?

– Delvis är det ett nytt liv. Man sätter mycket av vardagen i ett helt nytt perspektiv. Om vi spelat dåligt, förlorat eller haft en kass träning och sedan kommer hem och ser Uno så glömmer man allting direkt. Det kan nog ha varit så att handbollen tog lite för stor plats i livet ibland. Det jobbigaste med att vara pappa? Det är när man ska upp mitt i natten och byta blöjor, även om själva processen inte var lika svår som jag befarade.

Om du får en lax i näven och får ta med vem du vill på middag i Malmö – vart hade ni gått och vad hade ni käkat?

– Då tar jag med Hampus Nygren, som nu i Ankaret och Joel Hjorth, en barndomsvän. Vi skulle gå till Kallbadhuset och bada och basta. Hampus älskar sådant där.


Men det kostar 60 spänn per man? Vart skulle ni käka för resterande 820 kronor?

– Då tar vi det dyraste i cafeterian…

Om någon vecka är det nytt Skånederby, mot din gamla klubb HK Malmö. Det står 28-28, klockan står på 59.59, och du hoppar in från kanten mot Oscar Jensen i Malmös mål. Vart sätter du bollen?

– Historiskt sett skjuter jag väldigt ofta högt i bortre, det får väl bli det igen. Åtminstone om du frågar mig så här.

Du har en helt ledig dag. Ingen träning och resten av familjen har åkt till Ullared. Vad gör du?

– Jag blir nog kvar i soffan. Men det är inte så att jag kollar på all handboll som sänds. Snarare blir det nog någon dokumentär. Den senaste jag såg var ”Game Changers”, elitidroittare som blir veganer. Jag tror dock inte jag har tillräckligt med kunskap för att klara av att få i mig rätt energi på elitnivå, men det var väldigt intressant att se på.

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.
Nästa nummer utkommer 6 januari

Säkra ditt exemplar idag!

Nej tack, jag är ingen handbollsnörd.