Tio snabba med Zoran Roganovic - Stürmerfoul

Tio snabba med Zoran Roganovic

Brate Zoran! Hur är läget? Du ser riktigt fräsch ut på de senaste bilderna när du coachar i GUIF-tröja?

– Skämtar du? Jag väger ju 113 kilo – och har ändå gått ner tre kilo sedan jag kom hit. Min matchvikt då jag var som bäst låg på cirka 106 kilo. Jag lovar att börja träna imorgon. Eller på måndag, förresten.

I GUIF har du ditt första klubblag på elitnivå som du tränar själv. Montenegro var det första landslaget du tog. Var det inte en stor risk att ta sig an sådana nederlagstippade gäng? Hade du misslyckats där hade det kanske blivit svårt att få fart på tränarkarriären senare?

– Det har jag inte ens tänkt på i GUIF:s fall! Mitt jobb som förbundskapten för Montenegro däremot, där kan man snacka högre risk. Det fanns en uppenbar fara med att ta över det landslaget i det skedet. Det var kaos överallt, både med förbundet i sig och med spelarna och övrig stab. Jag hade svårt att ens sätta en 28-mannatrupp inledningsvis. Jag kom upp till 22-23 namn, hade jag velat ha fler hade jag kunnat ringa dig, SÅ desperat var jag…. Många var besvikna på förbundet och ville inte spela för Montenegro helt enkelt. 

– Samtidigt var det en dröm som gick i uppfyllelse. När jag började som assisterande i LUGI något år innan så tänkte jag att det största som skulle kunna ske någon gång i karriären var att få tränarjobbet för Montenegro. Så när jag fick det som första tränarjobb var det ingen tvekan. Hur det än hade gått hade jag uppfyllt min dröm. Det här med GUIF ser jag som en kul utmaning. Det är ett lag fyllt med hungriga och utvecklingsbara killar. De är beredda att kriga järnet efter att många lämnade efter förra säsongen.

Hur är läget just nu med Montenegrolaget?

– Bara fint. Vi har en ny samling i oktober så vi ska förbereda oss inför EM i januari. Vi spelar i Österrike i en balkangrupp med Serbien, Kroatien och Vitryssland…

Vad säger spelar spelarna numera när du ringer?

– Det är sådan skillnad! Nu vill de att jag ringer och väntar med spänning på kommande uttagningar. Det var länge sedan som folk såg fram mot samlingarna. Det är helt otroligt hur långt vi kommit på ett år. Eller egentligen, det tog bara några veckor innan hela bilden av landslaget förändrades.

Vad har du gjort för att förbättra situationen med Montenegros landslag?

– Jag trollade lite…  Det är svårt att beskriva, men jag hade väl en ledarstil som spelarna var både ovana med och uppskattade. Även om allt gick åt helvete i en match den första veckan så gjorde jag något som de inte är vana att tränare gör. Nämligen att ta ansvar helt och hållet själv. När jag träffade media och TV tog jag ansvaret. Spelarna var vana en förbundskapten som stod och skrek och skällde på dem både under och efter matcher. Mitt ledarskap innebar att de ville ge någonting tillbaka och nästa match var mot Danmark hemma. En match jag hade förberett oss för i flera månader – och som vi vann med 32-31. Två månader efter att Danmark vunnit VM.

– Det var det största som hänt herrhandbollen i Montenegro någonsin. Att vinna just då, i det skedet, det var stort. Efter det kunde jag i praktiken kandidera till president i landet. Om vi vinner en eller flera matcher EM så blir det galet. Du vet, Montenegro har spelat sju stora mästerskap, men aldrig vunnit en match,…

Vad är den största skillnaden på att vara talangutvecklare – och att vara elittränare med resultatinriktning som mätstock?

– Det är en enorm skillnad där man måste klara av att hantera pressen som har med resultat att göra. I H43 där jag jobbade i tre år som talangutvecklare fanns det ingen press. Det handlade om att vårda de talanger som fanns i klubben och på Polhemsskolan i Lund. I GUIF vill jag också utveckla mina spelare så där handlar det om en kombination. Och jag är väldigt tacksam över att jag gått den vägen.

– Jag tycker nämligen att det är helt fel att man går från att vara spelare – direkt till tränarbänken. Jag bestämde mig tidigt att börja från scratch och träna de yngsta och jobba mig uppåt i åldrarna. Bara för att jag gjorde så många mål (flest av alla någonsin i Elitserien/Handbollsligan) och spelat i 20 år så blir man per automatik inte en bra tränare eller ledare.

Vilken av alla dina tränare genom din karriär har du inspirerats mest utav?

– Först måste jag nämna Veselin Vujovic som jag hade i Vardar och även i landslaget. Han är den som påverkade mig mest som tränare och han lärde mig någonting nytt varje träning. Just det blev jag inspirerad av. Jag kom som 30-åring till klubben och lärde mig nya detaljer hela tiden. Du vet, som 30-åring tror man att man kan det mesta. Men då tänkte jag ”Shit, vad har jag pysslat med hela mitt liv tidigare?”. Jag har tränat ungdomar tillsammans med honom och han har varit i Lund på mina camps med Z23. Som 37-åring sa han till mig: ”Vill du vara tränare? Då ska du gå in i hallen och leva och sova där. Det går inte att bara sluta spela och bli tränare”. Och just det gjorde jag, mer eller mindre. Jag var på skolan med eleverna på morgonen och sedan med H43-ungdomarna till tio-elva på kvällen.

Om du fick en lax i näven för att ta med en polare ut på middag i Eskilstuna. Vart skulle ni gå då?

– Västra Porten är den bästa restaurangen jag varit på i Eskilstuna så här långt. Jag går bara in och frågar vad de har och vad de än föreslår så kör jag på det. Det har fungerat fint varje gång. Jag spenderar mycket tid med Jonny Andersson som jobbar på GUIF:s kansli och tar med honom, sedan får vi se vad servitören säger.

Och om du fick samma fråga – fast i Lund?

– Då blir det sällskap av Mats A Andersson, ”Mr H43”, och vi går till Stäket. Det är ett djäkla bra ställe och Mats skulle få välja vad han ville från menyn.

Men kom igen, någon favoriträtt måste du ju ha!?

– Det är sällan eller aldrig att jag funderar så. Jag har en underbar fru i Maria som är grym i köket. Hon ser till att vi i praktiken har en buffé med massa goda rätter att välja på varje dag, jag och barnen. Så varje dag vaknar jag upp och vet att jag får äta gott, oavsett om jag är i Lund eller Eskilstuna…

Skrivet av


Christoffer Ekmark
Journalist som sent i livet frälsts av handbollen. Ansvarar för det redaktionella innehållet. Tar gärna emot tips om människoöden, historier eller allmänt sköna storys.
Nästa nummer utkommer 4 november

Säkra ditt exemplar idag!

Nej tack, jag är ingen handbollsnörd.