Zutas blogg: När en nation sluts samman - Stürmerfoul

Zutas blogg: När en nation sluts samman

Ett stycke handbollshistoria en kylig fredagskväll i Januari. Vem hade kunnat ana hur detta landslag skulle sikta rakt mot våra hjärtan, omöjliga att motstå med sin otroliga charm. Å tänka sig att det råder en handbollshysteri som man som handbollsälskare går runt och myser åt, älskar känslan! Vid lunchborden, människor man springer på, främlingen som har lite koll och gärna vill berätta om ett landslag som hittat något som folk kan identifiera sig med.

Jag minns några tillfällen när en nation sluts samman, hittar något som verkligen förenar alla och skapar en vi-känsla. Hockey, tennis, fotboll eller handboll. Den är så otroligt häftig den känslan, handbollsmässigt måste den senaste sådana känslan varit i Globen 2002 under EM Finalen. Sverige knäcker Tyskland efter en makalös vändning som innefattar förlängning och dramatik. Ljubo sparkar bollen all världens värld upp i ett jublande publikhav vid slutsignal, känslan är obetalbar. 

När Hampus Wanne beskriver semifinalen mot Frankrike som en taktiskt fulländad match så är känslan ungefär den jag själv upplever under matchen. Fransmännen har uppenbara problem att komma till enkla avslut, ser splittrade ut bakåt och har problem att få målvaktsspelet att fungera. Det som kanske förvånade mest ur en taktisk synpunkt var att det i matchen kom väldigt få taktiska förändringar från det franska laget. Endast i korta stunder försökte man sig på att förändra en rytm i matchen som Sverige ägde fullt ut, det var lite anmärkningsvärt. Nog för att fransmännen genom åren i Daniel Constantini, Claude Onesta eller Didier Dinart inte varit de främsta taktiskt, månne har inte behovet funnits med de galet kvalitativa trupperna de befogat över.

För känslan igår var att denna franska upplagan svajat lite mer än vanligt under nuvarande förbundskaptenen Guillaume Gille, därför tycker jag faktiskt att en 3:e pris match för detta franska laget inte är så dåligt. Fransk handboll har lite att fundera över gällande det som alltid varit deras adelsmärke d.v.s. försvarsspelet. Får för mig att en ny generation behöver tid och viktiga roller att fylla i sina klubblag för att det ska bli ett slagkraftigt landslag även framöver. Spelare som Didier Dinart, Jerome Fernandez, Nikola Karabatic eller Thierry Omayer kommer inte ur varje generation, där har fransmännen varit bortskämda.

Att Sverige skulle kunna välta den franska jätten rådde det för mig inga tvivel om, den känslan fanns där. Men sättet man gjorde det på, det är bara att lyfta på hatten. Det var längesen ett lag träffade rätt i så många aspekter av spelet som definierar hur en handbollsmatch artar sig. Försvarsspelet, att minimera ytor för att hela tiden klara av att få djupledsspelet att fungera mot det franska skyttet, där låg en otroligt viktig del av spelet som i sin tur skapade möjligheter att få spela det snabba svenska omställningsspelet.

Där har ju Glenn Solberg varit tydlig från start, Sverige söker att spela med spelare som kan spela båda vägarna på banan. Och även om det innefattar att du som Felix Claar får en försvarsroll att fylla i perioder så ska du kunna vara en rejält hot i kontringsspelet, där har Sverige verkligen lyckats skapa roller och individer som kan göra det som efterfrågas. I princip alla svenska 9m spelare har den förmågan i den svenska truppen, det skapar förutsättningar att sätta press på motståndarna som aldrig får chansen att slappna av, inte ens när de gör mål och det kommer snabba avkast som ett brev på posten. 

Jag pratade i min förra krönika om värdet av det breda spelet mot den franska försvarsmuren, att få bollen ut på kanterna för att slita isär det fysiska franska försvarsspelet. Låt oss kalla den för minst sagt obekvämt för den franska målvaktsduon när de såg Wanne och Pettersson hoppa in på alla chanser de fick. Inte nu igen måste snurrat genom deras skalle…

Hampus Wanne förövrigt, vilken makalös insats av en spelare som vill ha bollen, som vill göra mål, är i zonen. Stekhet!

Å när vi ändå touchat på målvakterna, Andreas Palicka. Vad finns det att säga? Vilken fullkomligt otrolig idrottsman. Jag hade förmånen att få vara med vara med som lärling i mina unga dagar på Katrinelundsgymnasiet, då Palicka precis flyttat till Göteborg för att gå på Rikshandbollsgymnasiet. Jag hade ju ingen aning om vem pojken var men det var tidigt väldigt tydligt att vad vi än gjorde så skulle det inkludera målvaktsövningar, alltid tjatet om målvaktsträning. 

– Zuta! Det blir målvaktsövningar idag va? Det finns alltid tid för målvaktsövningar 😊

Den resan han gjort i sin utlandskarriär, det har inte varit en lätt resa. Den är unik! Från tiden i THW Kiel bakom omutlige Thierry Omayer, vidare till Ålborg en vända för att sedan återvända till Rhein-Neckar Löwen. Skadeproblem, kraven, utmaningarna. Jag har svårt att sätta mig in i vad han känner i den intervjun vi alla såg i rutan efter matchen igår, men jag kan tänka mig allt som går igenom kroppen när han landat i att han som lagkapten för ett fantastiskt landslag burit laget till en VM-final. Det finns ingen jag unnar det mer, vilken otrolig människa och spelare. Att det brast för i princip alla när han helt plötsligt förkunnade att han var tvungen att lämna studion för att känslorna inte längre kunde hålla sig på insidan. Wenström tappade talförmågan och visst såg jag en tårkanal som var fylld hos den normalt så coole Frändesjö. Inget slår känslan när människor med samma mål arbetar för varandra och uppnår sina mål, den känslan bär vi med oss in i finalen, den ska leda till guld!

Prenumerera på Stürmerfoul för att ta del av Jasmin Zutas krönikor och totalt 120 sidor handbollsmagasin. Nästa nummer utkommer i mars.

Skrivet av


Jasmin Zuta