Zutas krönika: Frölunda Torg nu och då - Stürmerfoul

Zutas krönika: Frölunda Torg nu och då

Jasmin Zuta är fast krönikör i Stürmerfoul.

Den sista spårvagnen har rullat in på Frölunda Torg för natten, ett ställe där ungdomarna en gång i tiden brukade samlas för att umgås och socialisera när det fortfarande fanns något värde i det. Numer ligger där en arm sate som söker skydd för natten och några pundare som pudrat näsan några gånger för mycket. Jag har sett några av mina gamla kompisar där ibland, det är det som för historien hit. 

På de gator där man en gång växte upp springer nu gamla kompisar och kollar sig om axeln, rädda för att vara näste man på tur. De tittar ner när våra blickar möts, förmodligen skäms de. Vänner man en gång delade omklädningsrum med har hamnat i en ond spiral de inte kan ta sig ur, oavsett är de ju i alla fall i livet. För några av de vi en gång delade omklädnings- rum gemensamt med, de är borta, de ligger begravda i kriminalitetens tecken. 

Sådan var blandningen i ett omklädningsrum i min ungdomsförening Västra Frölunda, det var ju inget man förstod då utan snarare reflekterade över när tiden sedan sprang på och kanske hann ifatt en. 

Historierna om all galenskap som pågått i ökända Grevegårdsskolan där Västra Frölundas ungdomssektion höll till, det skulle kunna skrivas en bok i ämnet. Vad fattade man på den tiden om bakgrund och etnicitet? Vi var där för att spela handboll, för att göra något vi gemensamt älskade. Den känslan, den tillhörigheten fick många att växa och lära sig saker individuellt och i grupp. Många kom med trasiga hemförhållande, det var ingen skjuts till och från träningen på den tiden, du fick lära dig att överleva om du ville överleva. Det var många som aldrig fick en klapp på axeln eller blev uppmuntrade att kämpa på när det gick lite emot, man fick lära sig att klara motgångarna. Men väl där bland lagkompisarna, dem banden som skapades där, det är saker man bär med sig hela livet. Man fick lära sig att när vi väl skulle spela eller träna tillsammans, då var allt annat borta, det enda som fanns var vi och den gemenskapen människorna i gruppen skapade för varandra. Jag har förstått såhär i efterhand hur många den gemenskapen räddade i min generation, hur oerhört värdefull den blev för de som kunde skingra tankarna en stund och hålla sig ifrån gatan oavsett var dem kom ifrån. Att få glida ifrån träsket en kväll, att få slippa se sina kompisar höga som skorstenar, det var vardagen för några oskyldiga kids från västra delarna av Göteborg. 

Det är ju det som lever kvar i en, minnena från en tid när allt slöts samman och gav oss något att bära med resten av våra liv, minnena kan ingen ta ifrån oss. Jag kan i en stund uppskatta det vi hade för att i nästa komma att tänka på hur snett det gick för en del, tiden läker inte alla sår. 

Jag kan se den lilla killen eller tjejen springa in i Rosendalshallen (som är min nuvarande arbetsgivare) en lördagsmorgon, jag kan se glädjen och den upprymda delen av deras sinne spritta igenom en timmas träning. När de vidare uppfattat att A-lags tränaren står några meter bort sträcker de lite extra på sig och söker uppmärksamhet inför nästa skott som är på ingång. Någon vågar sig fram för att fråga något, en annan vill ha en kram. Jag ser mig själv i dem ungarna, jag minns det så väl. Alla de där stunderna i Frölunda Kulturhus med alla de som var ens idoler och hjältar, jag högaktar dem än. För trots allt är det ju där allt börjar, drömmarna, idolerna, hjältarna. Vad finns det som är större än hjälpa unga människor uppnå deras drömmar? 

Idrotten skapar ju så härliga tillfällen att få samman människor, oberoende av i princip alla faktorer. Det är det som är så befriande när man ser dessa ungdomar kliva in under ett och samma tak hos oss i vår handbollsklubb, vilken fantastisk chans vi har att få påverka människor i denna stund och för resten av deras liv. Att få den chansen att inspirera ungdomar, väcka saker till liv de inte ens själva hade funderat på. Det är klart att jag är färgad av ett förflutet med en massa skit i hörnen som sakta suddas ut, rädslan att läsa om nästa skjutning på Göteborgs gator där en av ungdomarna från vår verksamhet hamnat i skottlinjen skrämmer rejält. 

Jag har försökt komma ut i de utsatta delarna runtom i Göteborg för att skapa ett intresse, något för de unga att greppa efter. Jag ser behovet och ser också hur det glöder i deras ögon i deras iver att lära sig nya saker, grabben från Västra Frölunda hjälper mer än gärna till. 

Att Göteborgs stads politiker inte förstår värdet i detta, har en insikt i hur lite det krävs för att tippa vågskålen åt rätt håll är en skandal av stora mått. Idrotten har ett värde som i en stads ögon borde vara omätbart, det är en fostran på så många mer sätt än sportsligt. Det i en tid där de psykiska och fysiska ohälsotalen når oanade höjder, det borde finnas politiker med större förståelse för vad ett ungt liv är värt, vad är det värt Göteborgs Stad? 

Det har för mig blivit en personlig drivkraft vid sidan om mitt jobb som elittränare, att få unga människor på rätt bana, att ta ansvar för att få med de som behöver allra mest hjälp. 

Det är och kommer alltid vara en stor del av idrotts- rörelsens allra största uppdrag, att göra plats för dem som behöver det mest. Hur mycket och hur ofta kan de styrande blunda i stadens utsatta delar? Hur mycket tål deras ögon och öron innan samvetet kopplas på? Klarar de av att sova gott på nätterna när deras ungar ska vandra hand i hand med en övergiven generation? Det är klart de sover väl, de vågar aldrig skicka sina kids till gatorna där lyktorna är trasiga och knarket flödar. 

Tillbaka på gatorna där Flatås och Järnbrott flätas samman, promenerandes längs vägar där hela ens ungdom spelats ut. Vagnarna rullar där, hela vägen från Axel Dahlströms Torg till slutstationen uti Tynnered. En annan tid, ett annat liv kan tyckas om det vi en gång upplevde i dessa områden. Sanningen är att det inte är så jättelångt bort även om det ofta känns så. Å verkligheten ligger närmare än den någonsin gjort, du kan känna pulsen i en del av staden som chippar efter luft. Jag har förstått nu, hur idrotten höll oss samman och skapade värderingar för livet. 

Jag ser behoven i en stad där klyftorna ökar för varje dag som går, luckor idrotten kan fylla och ge mervärde tillbaka mångfalt. Det är hög tid för politikerna att inse idrottens plats i samhället och ge den dess förtjänta plats, det räddar inte det som varit men kan rädda nästa generation. ■ 

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!
Nästa nummer utkommer 4 november

Säkra ditt exemplar idag!

Nej tack, jag är ingen handbollsnörd.