Zutas krönika: "Svenska modellen är för bekväm att möta" - Stürmerfoul

Zutas krönika: ”Svenska modellen är för bekväm att möta”

Bland gurkburkar och andra fiffiga lösningar kunde en generation svenska landslagsspelare lura skjortan av sina motståndare. Det i kombination med det effektiva kollektiva försvarsspelet borgade för framgångar som få landslag kunnat matcha sen Bengan Boys-eran.

Förmågan att utveckla och framförallt utnyttja sina egenskaper till det yttersta är det som för mig etsat sig kvar som det svenska adelsmärket. Centrallåset med den briljante Wislander och evige kämpen Carlén stod sig starkt över lång tid. Wislander ihop med den gyllene generationen 64:or var skolade att spela ett intelligent försvarsspel med den perfekta mixen av spelförståelse och metodik att få motståndarna precis dit de ville. För mig var den svenska modellen på den tiden kanske inte mer exakt i vad den ville få ut men en sak var säker, de flesta svenska klubblagen fostrade spelare i samma anda. Laget före jaget och underkastelse för vad spelarna gemensamt skulle uppnå. 

Det är inte lika självklart idag. Metodiken är inte lika självklar, influenser är lättare att snappa upp i den numer oerhört tillgängliga handbollsvärlden. Det har inneburit att det inte finns ett svenskt sätt att spela längre, det är snarare så att flera lag oavsett nivå använder i princip samma sorts metodik i främst anfallsspel. 

Det som en gång skapade den framgångsrika svenska försvarsmodellen var ju 6-0 med stötande centrala försvarsspelare i främst zon tre. Det fanns en tid där det bar frukt när skyttet än inte var utvecklat till den nivån dit det kommit idag, jag skulle vilja påstå att det hela vägen till slutet av 90-talet var ett oerhört effektivt sätt att sätta motståndare i väldigt stora problem. Det som skapade störst problem för Sverige var möjligtvis Kroatiens förmåga att styra tempo (OS finalen 1996), de ryska skytteattackerna brett (OS finalen 2000) eller det franska brutala spelet (VM finalen 2001), annars var det ju medalj under alla mästerskap mellan 1990-2002 (förutom fjärdeplatsen under EM i Spanien 1996). 

Jag minns så väl hur en gammal beprövad RIK modell av 6-0 försvarsspel fick sig en väckarklocka under CL spel på 90-talet, lite i vad som komma skulle. RIK hade ju ett försvarsspel som på hemmaplan skördade alla framgångar som gick att komma åt. Tajta i zon tre, kompakta och låga i zon två och man-man spel i zon ett enkelt förklarat. Mycket intensitet och en jävla massa stryk till den som vågade närma sig herrarna Hallbäck och Franzén i mitten, så många roliga historier det finns att berätta om rädslan att närma sig det mittlåset.

Men väl tillbaka i Lisebergshallen en höstkväll under 90-talet när en viss Pepi Manaskov äntrade golvet, den kvällen satte griller i huvudet på en hel klubb och en metodik förmodar jag. För när Pepi för första gången den kvällen satte i rakt över Magnus Jernemyr i zon två och smällde dit den frånnio meter i bortre krysset där Peter Gentzel knappt hann inse att skottet kommit då vände sig ”Orsa” om och undrade vad fan som precis hände.

Herregud! Kan de skjuta så jävla bra från breda lägen, hur är det möjligt? 

Den kvällen, det momentet vred om klubbens identitet till en modell med rörligare spelare i zon två och ett annat sätt att värdera hot från olika niometers–positioner. Slutprodukten var ytterligare framgångar inhemskt i början på 2000 talet och en europeisk final i cupvinnarcupen mot Ciudad Real 2003.

Att förändra en metodik och framgångsrikt komma till insikt med nya vägar är en klurig väg att vandra, men alla eror som har hittat vägar att vinna och återskapa sin moderna vinkel av nutiden vinner alltid fördelar. Frankrike under sin framgångsera, Danmark däremellan, Spanien nu. 

Jag ska ägna en liten stund åt att beskriva var jag tror de största problemen ligger för svensk handboll i förhållande till andra toppnationer för att sedan beskriva hur jag ser på den mycket framgångsrika spanska metodiken som finns i landslag och hos så många genialiska spanska coacher runtom i Europa. Detta är inte på något sätt ett konstaterande för att förminska svenska coacher som jag håller högt, snarare ett sätt ett belysa skillnaderna som fått oss att halka efter i utvecklingen. 

Försvarsmässigt ser utvecklingen ut att gå mot att inga andra längre anser att den svenska modellen bär frukt mer än vid enstaka tillfällen, anledningarna vill jag påstå kan sammanfattas i att motståndarna får för mycket tid på sig. Det som en gång i tiden kunde styras till det vi ville skulle hända har nu skiftat till att motståndarna kan välja hur de vill angripa det svenska försvarsspelet utan att vi har några motdrag då vi alltid ska reagera istället för att agera. 

Om man bryter ner det så agerar samtliga svenska zoner i försvarsspelet utifrån vad motståndarna gör istället för att ställa frågor till motståndarna om vad de klarar av att göra. Vi har också utifrån en matchplan väldigt svårt att förändra under matchens gång, vi har oftast en plan och försöker driva den utifrån att spelare matchas beroende på hur bra de klarar av att utföra planen. Det handlar väldigt sällan om att överraska eller förbrylla motståndare med motdrag som de inte känner igen eller är obekväma med, den svenska modellen är så oerhört bekväm att möta. 

Det i en sport som flyger fram med timeouter och olika skeenden under en och samma match, en match kan ha sex till åtta olika utseenden på 60 minuter och kvar står vi på perrongen med en matchplan som sträcker sig till A och kanske B i någons briljanta bakficka. Den taktiska aspekten främst försvarsmässigt ställer krav på taktiska nivåer som få i svensk handboll snuddar på.

Dels beror det på att svenska spelare saknar kompetens och definitivt beror det på brister hos oss ledare. Vi är försiktiga i vårt sätt att coacha, det är en säkerhetsåtgärd förmodar jag då vi helt enkelt inte bedömer att spelarna klarar av det vi vill förändra och prova under brinnande stund. Jag ska konkret beskriva två exempel från det senaste herrmästerskapet för att beskriva de skillnader i coaching som jag ser. 

Jag följde ett oprövat Ungerskt lag som förvisso inte höll hela vägen till spelet om medaljerna men i många matcher träffade så rätt taktiskt att det nästan var förbluffande hur det kunde neutralisera klart överlägsna motståndare, allt genom att slå ut motståndarnas starkaste sidor genom ständiga skiften och flexibilitet. 

Matchen mot Danmark där de monterade ner världsspelare som Hansen och Lauge och ständigt satte press på motsatt sida där stackars Kirkeløkke skulle ta matchens alla svåra beslut. Hög press så fort bollen plockades upp efter studs, total kontroll i styrning av fart och kraft. Sådana taktiska aspekter är något vi inte ens funderar på i svensk handboll, det är en taktisk nivå vi inte är på. Är ledarna inte där blir det svårt att ställa krav på spelarna att klara av det. 

Sätt den taktiska nivån i förhållande till Sveriges match mot Portugal när de i andra halvlek spelar ut 7-6-kortet och sätter tryck mot ett hjälplöst svenskt försvar. Portugal har ju under de senaste åren haft en enorm utveckling som handbollsnation men jag skulle ändå inte vilja kalla dem för ett av de taktiskt skickligaste lagen. De framstod dock i matchen mot Sverige som enormt slipade och helt överlägsna i alla val de gjorde under 30 minuter, räknade till en felpassning vilket är väldigt ovanligt under en halvlek i den spelformen.

Anledningen till att det är möjligt är ryggmärgsbeteendet av passivitet och styrning till att förhålla sig till angiven taktisk modell i förhållande till vad motståndare spelar ut, det är där vi hamnat i Sverige. Det är förlegat och ställer inga frågor till motståndarna mer än hur de klarar av att göra val med fri tid och rum. Portugal klädde av ett svenskt landslag som inte hade någon idé om hur de skulle värja mer än att ta emot det som kom emot dem. 

Det jag precis beskrev är en nutidanalys av var vi står taktiskt försvarsmässigt jämfört med förhållandevis mediokra länder som Portugal och Ungern som aldrig kommer vara i närheten av medaljer så långt mitt handbollsöga kan se. 

Det fanns andra så oerhört effektiva modeller som Kroatiens offensivt spelande 3-2-1. Passion och spelförståelse så vackert sammanfogat i en kompakt kombination kämpandes som om det vore sista gången de skulle spela för sitt land, svårt imponerande. Ett välmeriterat silver för balkans pärla. För er som såg Duvnjak i rollen som spindeln i nätet kan ni fritt ställa er frågan om ni tror anfallsspelarna som kom emot honom upplevde sig trygga i var de skulle leverera nästa passning. Ingen hade fler steals under turneringen. Handboll kan vara så enkelt, framförallt ur Domagojs ögon. Att lura någon i fällan för att sedan hugga, bara Wislander klarade det lika vackert på sin tid. 

Ja eller låt oss prata om Spanien för en liten stund. Låt och hitta vägar för att beskriva hur de kan få så många bra spelare att ständigt hamna i obekväma situationer trots enorma kunskaper. Rörligheten i de centrala zonerna där de i princip aldrig hamnar i tidsnöd eller situationer som gör att de har undertag i bemanning eller kompetens. En maskin utformad att ha total kontroll på tid och rum på sin motståndare, det är sällan försvarsspel är så bekymmerslöst som det spanska. Spelförståelse, fysik, samarbete, underkastelse för en gemensam idé som gör det oerhört svårt för motståndarna. Kolla bara de spanska försvararna i zon ett, deras förmåga att bromsa ytternior, göra inbrytningar i rätt tid för att öka på stress hos anfallande lag. Det finns en lektion värd granskning i försvarsspel i zon 1 som alla bör ta sig tid att titta noggrannare på, imponerande. Ni minns den försmädliga finalförlusten för några år sedan för vårt svenska landslag där spanjorerna slog om från ett defensivt försvarsspel till offensivt i halvtid när vi hade plockat fram segerskumpan, det blev en jobbig andra halvlek där Spanien manövrerade ut allt svenskt spel på ett beundransvärt sätt. 

Den förmågan att slå om, hitta nya lösningar under avgörande moment som i en mästerskapsfinal är få lag och få coacher som kan ta till. Skolning att klara förändring, det pågår långt ner i åldrarna i den spanska skolan. Vi hade ett ungdomslag där förra sommaren från RIK, de var helt förbluffade hur de spanska spelarna spelade 3-4 olika försvarsspel under samma match! Det finns en systematik som förbereder spelarna för att öppna upp nya dörrar för spelförståelse, förmågan att klara av att vara ombytlig är häftig! Att titta på de matcherna, där de skiftar och hittar impulsiva lösningar när de hamnat i ovana positioner är en ögonöppnare för vad man kan nå genom många års träning. 

När jag i början på denna krönika nämner gurkburken som något som kan förknippas med svensk systematik (även om det är stulet från den ryska skolan) så vill jag måla en bild av de större spelens påverkan av den svenska metodiken i anfallsspelet. Gurkburken är så svenskt det kan bli, långa rörelser med flera spelare inblandade som ska generera ett läge genom att lura bort motståndaren. Jag vill sätta den bilden i förhållande till det vi ser pågår internationellt med de minst sagt offensivare försvarsspelen. Jag menar att långa spel skapar tid för försvarsspelare att läsa in vad som ska ske och hitta ännu offensivare positioner som försvårar spelföljd och till slut bra lösningar. Många svenska lag jobbar fortfarande enligt metodiken lång spelföljd och sammansatta rörelser. 

De blir enligt min mening väldigt mycket mer utsatta för spelförstörande moment där låsningar och kroppskontakt ställer till passningsspel som ska leda till övertag. Det finns en klar trend inom topphandbollen att de större spelen är på väg bort och de mindre samarbetena blir en klart större del av situationer som snabbt skapar övertag och målchanser. Leta möjligheter, utnyttja övertag, hugga! I de mindre samarbetena har mittsex fått en betydligt större roll och förmågan att spärra i olika situationer för att skapa övertag blir en vital del av spelet. 

Kolla bara skillnaderna mellan samarbetet mellan Sveriges mittsexa under EM och den svenska niometerslinan jämfört med exempelvis gruppmotståndarna Slovenien. Det svenska spelet på främst nio meter var helt utlämnat från hjälp av spärrspel och det skapade en väldans massa tuffa fysiska dueller för våra niometersspelare, ett spel som enligt mig är krävande och tungt fysiskt, något som passar en intelligent svensk spelstil ganska dåligt. Jag gör inte bedömningen att vi fysiskt ska gå upp i dueller mot några andra lag om vi inte är tvingade till det, just nu hamnar vi där hela tiden. Tjatet om att vi på hemmaplan ska tillåta våra mittsex-spelare att få spärra i mycket större grad än de får idag kommer utifrån vad vi ska bringa till ett landslag, en så viktig del kan inte bestraffas när vi försöker på hemmaplan, det är viktigt för svensk handboll. 

Kolla Slovenien och samarbetet mellan den genialiske Bombac och de gigantiska mittsexorna de transporterat in på linjen, det är två olika sporter vi begränsat våra spelare från att lära sig hemligheterna i. Vakna svensk handboll! Slovenien är bara ett exempel, alla toppnationer har ett samarbete med mittsex som är på en nivå vi bara kan drömma om. 

Med försvarsspel som blir allt offensivare blir det minskad tid att hitta lösningar som är större än 2-3 spelare vid attackspel, detta är något vi blir otroligt synade på då motståndarna ofta kan ratta in och styra oss till situationer vi blir tvingade att attackera i. EM var ett enda långt exempel på detta så fort kompetensen ökade hos motståndarna. Vi behöver hitta lösningar med färre spelare inblandade utifrån vår kompetens och samarbetsförmåga. Den metodiken är viktig att skruva på för att hitta vår väg i den modell som passar våra spelare. 

Och det behöver inte alltid vara så att ökad fysik eller teknisk förmåga ska bli någon sorts lösning för den svenska skolan, vi behöver hitta det som passar oss istället för att följa kappans väg för att någon förståsigpåare sett att en ny trend startat som är effektiv. Vi ska utveckla vår modell utifrån vad vi är bra på. För där råder det inget tvivel. Vi är bra när vi arbetar tillsammans och är lojala i spelet mot vår spelidé, även om vi famlar i mörker just nu i vad det innebär.

Andra länder kunde en gång i tiden imponeras över det svenska försvarsspelet, målvaktsspelet och de fantastiska kontringarna. De kunde avundas det briljanta sättet vi kunde snurra upp det ena försvarsspelet efter det andra i det kollektiva anfallsspelet. Det var då, vi har tur om de tittar på något annat än våra magnifika målvakter för tillfället, där är vi fortfarande i världstopp. Allt annat ligger i spillror, krossat för längesedan. Tiden sprang på medan vi skulle bli fysiska som fransmännen och tekniska som kroaterna eller nu smarta som spanjorerna. Det vi behöver göra är att hitta nya sätt att angripa försvarsspelet, skapa modell som gör att vi kan samarbeta och minska tid för motståndarna samtidigt som vi håller den svenska samarbetsviljan intakt. Vi behöver hitta en metodik för att utveckla de smarta lösningarna mot de allt offensivare försvarsspelen vi får serverade rätt upp i ansiktet, där har vi blivit synade flera gånger om. 

Jag föreslår att generationer som bar den svenska fanan högt under många år sitter ner och pratar handboll, pratar om lösningar som vi kan applicera på våra utbildningar som kan skapa en ny generation tränare och spelare som är mer kompatibel med hur nutiden ser ut. Hur ska försvarsspelet utvecklas, vad kan vi förändra, vilka förutsättningar krävs för att klara det? Hur hittar vi lösningar som passar det kollektiva tänket i anfallsspelet, vilka ingredienser krävs för att fostra nästa gyllene generation som kan bära Sverige in i ytterligare en framgångsrik era? Let´s get to work!

Jasmin Zuta

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!