Zutas Krönika: "Var är visionen?" - Stürmerfoul

Zutas Krönika: ”Var är visionen?”

En era defineras allt som oftast av förändring eller ett nytt tankesätt, det skapar förutsättningar att få ett övertag i utvecklingen. 

Den sovjetiska revolutionen med kombinationsspelet på 70-talet som Bengt Johansson senare byggde vidare på, den jugoslaviska offensivt spelande försvarsmodellen som tillsammans med sitt växelspel förändrade synen på båda anfalls och försvarsspelet på 80-talet. Den solida svenska modellen som byggde på den numer klassiska formeln målvakts-försvars-kontringsspel, den skapade en syn på vad vi i svensk handboll kunde identifiera oss med och sedan bygga vidare på under 90-talet. 

Den svenska modellen ersattes av den brutala franska skolan där de tekniska elementen ersattes av fysik och skapade det kanske framgångsrikaste landslaget som handbollen har upplevt. Det Daniel Constantini (dåvarande fransk förbundskapten) en gång i tiden byggde upp med mycket hjälp av den svenska skolan som han avundade kunde byggas vidare på med Claude Onesta i spetsen.  Med en bakgrundsbeskrivning (om än oerhört kortfattad) som denna drivs jag in på den svenska modellen och hur den utformade sig under Roger ”Ragge” Carlsson. 

Ragge hade ju en vision om att försöka komma ikapp de omöjliga öststaterna som tävlade i egen klass medan Sverige harvade på en bakgård så långt ifrån medaljerna man kunde vara. Jag menar att Roger ”Ragge” Carlsson var den sista riktigt stora visionären vi haft som förbundskapten, det som kommit efter har egentligen bara förvaltat ett arv eller tagit till vara på en oerhört stark klubbverksamhet på svensk mark under lång tid med främst RIK och Drott som största producenter. Kulmen av hans arbete var den där kvällen i Prag 1990, där det svenska landslaget fostrat av Ragge under slutet av 80-talet med spelare som Magnus Wislander, Staffan Olsson och Ola Lindgren sensationellt slog det omöjliga Sovjetunionen med storstjärnor som Aleksandar Tuchkin, Andrej Lavrov och många fler. Visionen och arbetet fram dit blev ju så mycket vackrare med Ragges klassiska tårar, även om han aldrig var med och vann just den turneringen så hade han skapat ett fundament som bar hela vägen till guldet. 

Modet att satsa på unga spelare, modet att utveckla och utmana spelarna att prova sina gränser, Ragge står i en egen klass för mig, ingen har varit i närheten. Anledningen är egentligen ganska enkel; det fanns en vision, det fanns ett tydligt mål och en plan för hur den skulle kunna utföras. Med hjälp av Björn Jilséns drivkraft fick Ragge spelarna att tro på att allt var möjligt och skapade en tro på att framtiden låg för deras fötter. 

Det kan om man spolar fram klockan till dagens datum skrämma mig ibland, den så oklara visionen över vad det egentligen är vi vill stå för idag. Hur vår identitet från Ragges dagar långsamt suddats ut till att handla om vägar som för mig ser oklara ut och rimmar dåligt med det som är vår svenska identitet. För frågan vi som klubbtränare bör ställa oss och främst på ungdomsnivå är vad vi ska göra för att klara av att stärka svensk handboll så långt fram som till ett landslag. Vad är det utbildningen ska innehålla för att skapa nästa generations landslagsspelare? 

Jag ser modellerna som vi utarbetat i utbildningssystemet, jag ser att de är formade efter trender som världshandbollen erbjudit i form av hur framgångsrika de varit. Jag kan inte hjälpa att tycka att de överensstämmer illa med det vi vill stå för i svensk handboll, att vi är ute på väldigt hal is.

Låt mig ta några konkreta exempel som format utbildningssystemet i en riktning som är direkt farligt för framtidens spelare inom vår modell. Det höjdes röster i början på 2000 talet om att de svenska spelarna saknade individuella kvalitéer, passningskvalité, skott, genombrott. Det integrerades i systemet så hårt att unga spelare idag kan göra saker vi endast kunde drömma om när vi spelade och då är det inte en evighet sen vi lirade. Vi tittade och försökte hitta en modell för att bygga in de tekniska momenten i utbildningen, det skapade individualister som inte kan stava till lag och samtidigt ger blanka fan i om laget vinner eller förlorar så länge kolumnen där målen räknas är fylld med höga siffror. 

Några år framåt kom det nedslående rapporter om de svenska spelarnas fysiska status, hur vi hamnat efter den totalt dominanta franska skolan som skördade alla framgångar som fanns att skörda. Likt alla andra trender följde vi strömmen för att inte halka efter, utan att någon ifrågasatte om vision och tankar för att få det att funka i vår modell. Vi är ju så otroligt sugna på att hoppa på hypen, utan att ifrågasätta om det överensstämmer med vad svensk handboll vill. Å jösses vad många tunga namn inom handbollen skulle kunna häva ur sig saker utan närmare eftertanke och få gehör för det, ingen vågar ifrågasätta och ta sig tid att utvärdera om det är i linje med det som ska få fram nästa generation framgångsrika spelare. Stora ledares valda sanningar blir ofta gemene mans sanning, livsfarligt!

SHF:s basutbildning är ytterligare ett exempel på en del i utbildningssystemet som enligt mig är högst tvivelaktigt ur många synpunkter gällande de handbollsmässiga delarna. Uppmaningen att driva den offensiva försvarsmodellen för att främja kreativiteten och rörelsen i ung ålder. Jag förstår tanken och uppskattar att det finns fördelar med offensiva försvarsspel i ung ålder, jag ser dock baksidor som idag träder fram på de ungdomarna vi fostrat hela vägen till seniorhandboll. För jag menar att förståelsen för hur en fungerande defensivt spelande modell som 6-0 är försvinner helt ur många spelares grundutbildning, det som för mig ska vara grundfundamentet för svensk handboll och de framtida generationerna. 

Det räcker att titta på samtliga u-landslag under en sommar när de spelar mästerskap och fråga sig om det finns tillräckligt många ungdomar som kan uppskatta och uppfatta hur viktigt målvakt – försvar – kontringsspel är med tanke på den fart sporten går i. Min bestämda uppfattning är att försvarsspel försvunnit, raderats, minimerats till en så liten del av utbildningen i tidig ålder att den är i princip icke existerande. 

Vi drivs istället till det individuella tänket som hetsats fram av de individuella prestationerna i främst i anfallsspelet, det enda som räknas av ivrigt påhejande föräldrar och vinstinriktade tränare som inte kan se klart över vad som gynnar svensk handboll i det långa loppet. Det offensiva försvarsspelet har också skapat en situation där de större, orörliga och sämre motoriskt utvecklade spelarna slås ut i en snabbare takt än de defensivare modellerna hade gjort. Tittar man ut i världshandbollen kan man säga att det finns en tydlig trend mot större, rörliga spelare så vi är onekligen i behov att kunna behålla fler spelare så länge som möjligt, det utesluter inte kortare spelare men ökar på bredden i urvalet. Det finns en mängd faktorer till som hade kunnat falla in under argument för att det tordes diskuteras en vända till kring vad som egentligen är bäst för svensk handboll. Jag saknar den genomtänka visionen över var vi är på väg med vår sport och vad vi ska ha för innehåll i våra utbildningar för att lyfta fram egenskaper som kan ta svensk handboll till en stabil position i toppen, för ingen kan förneka att förutsättningarna för detta finns. Det saknas inte kunskap, det saknas inte förutsättningar eller kompetenta tränare, men det saknas en tydlig vision. 

Gällande försvarsspelets värde i utbildningen så har jag tidigare föreslagit att det borde vara en självklarhet att förbjuda anfall-försvars byten hela vägen upp till seniornivå, det borde i samma veva byggas på med att det ska vara förbjudet att punktmarkera spelare precis lika länge. Det kommer tvinga tränare att utbilda och värdesätta försvarsspel på ett helt annat sätt än det görs idag. Varför, ställer sig någon frågan, varför ska försvarsspel värderas högt i dagens handboll? Av den enkla anledningen att försvarsspel skapar förutsättningar för ett effektivt kontringsspel som med dagens fart är av yttersta vikt, det hänger ihop med den fysiska utvecklingen som gör att spelare i så hög grad det går ska utbildas för att kunna spela hela vägen på banan. 

Anledningen till att jag ifrågasätter det jag saknat sen Roger ”Ragge” Carlssons (bilden ovan) tid är att jag ser hur de individer vi idag utbildar är formade efter en individuell modell i vårt samhälle som driver dem ifrån det jag tror skulle gynna svensk handboll, det kollektiva tänket. Det tror jag att svensk handboll behöver ta ett stort grepp kring, att utforma en modell för. Det ska givetvis finnas plats för impulser men det får aldrig rucka på grundfundamenten i vad vi ska stå för, där har vi alldeles för stora tendenser att bli kappvändare efter ogenomtänkta trender. 

För det enda viktiga i denna debatt är hur framtiden ska se ut för de vi fostrar i vår svenska modell, vilken modell har vi tänkt att det svenska landslaget ska ha på seniornivå? Om det är tanken att vi ska spela ett 6-0 försvarsspel så bör det finnas med väldigt tidigt i åldrarna så att spelarna får skapa en trygghet och förståelse för samarbete i tidig ålder. Har våra spelare individuella egenskaper försvarsmässigt som vidare kan användas i en kollektiv modell? Min bestämda uppfattning är att det är den största bristen vi idag har, det anses mindre viktigt och blir synat ju längre upp i åldrarna man kommer. Vad jag sett har samtliga ungdomslandslag spelat 6-0 och båda våra seniorlandslag bygger vidare på den modellen. 

Kommer vi någonsin kunna bli fysiskt bättre än den franska skolan eller räcker det att vi uppnår en god fysisk status för att kunna spela den handbollen som vi vill och istället utmana dem med det vi är bäst på, lösningarna och samarbetet. Kommer vi någonsin bli lika tekniskt skickliga som bollspelarna på Balkan eller räcker det att vi har tekniska förmågor som skapar förutsättningar för att passa det kollektiva spelet vi anser ska kunna spela bort motståndarna? För mig är det tydligt att vi varit som allra starkast när det funnits en modell där individen underkastat sig kollektivet och skapat förutsättningar för att de individuella egenskaperna fått växa i kollektivet. Den visionen och det tankesättet försvann med Roger ”Ragge” Carlsson, det är viktigt att vi förstärker det innan det hunnit försvinna helt.

Skrivet av


Stürmerfoul
Sveriges nya handbollsmagasin!